Tegnér till frukost

Det är lustigt med associationer. Jag stod och gjorde mitt morgonkaffe och tänkte på att det är den 15 oktober i dag. Kanske är det höjdpunkten på oktober som sen ska slutta ner mot den stackars månaden november, som många verkar tycka så illa om. Eller slutta och slutta … det kanske är ett alltför deppigt sätt att se det, men i alla fall dök gamla Tegnér upp i min skalle. ”Jag stod på höjden av min levnads branter där vattendragen dela sig och gå” muttrade jag för mig själv, och sen kom jag inte ihåg mera så jag fick vänta med kaffet och gå och googla på gubben.

Det är dikten ”Mjältsjukan” från 1825, en riktigt djupt deppig dikt. Efter en smått solig inledning dyker en ”mjältsjuk svartalf” plötsligt upp och biter sig fast i Esaias Tegnérs hjärta. Allt svartnar som bara sjuttsingen. Sarkastiskt också och som sagt riktigt deppigt. Om människorna skriver han:

”Dig människosläkte, dig bör jag dock prisa,
Guds avbild du, hur träffande, hur sann!
Två lögner har du likväl till att visa,
En heter kvinna och den andra man.
Om tro och ära finns en gammal visa,
Hon sjunges bäst, när man bedrar varann.
Du himlabarn! hos dig det enda sanna
Är kainsmärket, inbränt på din panna.
—
Det går en liklukt genom mänskolivet,
Förgiftar vårens luft och sommarns prakt.”

Men lilla gubben, tänker jag, vad hade hänt dig som gjorde att det kändes så där? Hade du blivit bedragen? Sen läser jag att Tegnér under livets gång ibland drabbades av depressioner eller ”sorg- och svårmodsperioder” som Wikipedia skriver.

Ja, så där kan det bli en morgon i oktober. Men här kom ingen svartalf i alla fall. Kaffet blev gott och solen skiner som sjutton denna 15 oktober.
Inte vill du väl läsa ”Mjältsjukan”? Men vill du det kan du t.ex. titta här.
Och så hittade jag en artikel i Läkartidningen, ”Diktare under psykiatrins lupp”, som handlar om Tegnér, Strindberg och Fröding. Läs den här.

Mod och muskler

Häromdan när jag läste tidningen stötte jag på ett citat av Kristina Lugn i nån artikel. Så här stod det:

”Det är ett sorgearbete att leva.
Om man inte förstår det
blir man aldrig glad.”

Hm…tänkvärt. Fast är det inte lite för sorgligt? Jag tror nog inte jag egentligen vill se på det som ett sorgearbete.  Ledde i alla fall till att jag letade efter lite mer av Lugn på webben och hittade det här:

”Muskelmassan krymper
när man blir äldre.
Modet sjunker.
Förmågan att uthärda
är på topp.”

Hm, ja. Det ligger en del i dessa korta rader, och det där om ”förmågan att uthärda…osv” är lite roligt sagt. Och även jag som är så ung och rask – ha ha! – känner av det där med musklerna. Modet, då? Ja, vad fasiken – nån sorts mod får man väl hålla igång ändå. Passar på att avsluta med några rader i lite gladare ton. Också Kristina Lugn. Så här:

”De flesta jag känner oroar sig i onödan.
Sådan är inte jag.
Jag glädjer mig i onödan.
Jag tycker det är roligare.”

En dikt

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

Letar efter nåt i en låda och ett litet urklipp med denna dikt kommer fram. Jag tycker om den och fick för mig att ”dela” den som det heter numera. Diktaren är Werner Aspenström.

Riktigt varför jag tycker om den vet jag inte. Bilden med den klara oktobernatten och leoparderna är vacker, och så nåt med det oförutsedda – att allting inte är som man tror att det är eller ska vara.
Nåja, sånt där tyck-om går ju inte alltid att reda ut.

Språk, ljud och poesi

Vill tipsa om en artikel i DN för ett par dar sen. Den ryska poeten Olga Sedakova skriver om språk, ord och ljud och om den ”musikaliska” beståndsdel som finns i poesin. Artikeln har rubriken ”Dikten är besläktad med barnets joller”.

Jag har alldeles nyligen umgåtts med mitt lilla barnbarn nere i Melbourne. Han är 3½ och jollrar förstås inte längre. Men han är uppenbart intresserad av ordens ljud. Skojande med ord – inte direkt såna som står i SAOL utan mer ljud/ord med lite oklar betydelse – roar honom mycket. Flong, pjong, bluttan-blääääh var t.ex. roligt och kunde upprepas i det oändliga nästan. Men också för honom nya riktiga ord som ”container” (när vi åkte förbli hamnen i Melbourne) väckte intresse eller ”kaveldun” som fanns med på bild i några av hans barnböcker. I artikeln skriver Sedakova:

”I dagligt tal tänker vi inte på språkets ljud. Häpnaden inför dem hör barndomen till. Ett barn kan upprepa ett ord om och om igen – ”san-den, san-den” – som om det ville ta sig in i dess klang, eller uppta den i sig. Barnet känner att ljudet, just hur ordet låter, kanske kan avslöja något viktigt om sanden det leker med. Kanske är det i ljuden – s, n, d, n – som hemligheten med detta torrt sipprande, glänsande ämne ligger dold? (För är det något barnet inte tror på är det att namnet är en konvention.)”

Och sen om balansen mellan vad orden betyder och hur dom låter.

”I ljudet möter vi det verbala språkets mörker, dess ogenomskinlighet. I ljudet möter vi inte ordet i dess rena teckenfunktion – för ett tecken måste vara genomskinligt, annars förlorar det sitt raison d’être. Vi tänker oss gärna att språket tolkar allt, förklarar allt, men självt förblir osynligt, att dess egen substans är ovidkommande. Men i ordets ljud står vi inför något egendomligt: här är språket självt ett ting, och inte ”ett system av beteckningar på ting”. I dagligt tal gör detta mörker oss detsamma: vi går på ljudens vatten som på torra land, utan att trampa genom dess yta. Men om vi trampar genom börjar vi sjunka (det vill säga blir en smula poeter – eller filosofer).”

Intressant, eller hur? Det är nog just det här med poesin och poeterna som fångar mig (inte precis filosoferna – och varför dom egentligen?). Att man, när man skriver poesi, använder språket på ett annat sätt – man har trampat igenom språkets yta. Är det så? Hur gör dom egentligen, poeterna?

Läs Sedakovas artikel här.

I en gammal byrå

Jag har en gammal byrå där det gömmer sig det ena och det andra. Byrån var min mammas. Jag tror hon hade den redan som barn. Sen fick jag den nån gång när jag själv var barn. Jag har alltid tyckt om den. Den är inte vacker. Den är ganska liten och brun och har en del gamla bläckfläckar och andra skavanker på sig. Jag har den som nattygsbord. Då förstår du att mitt sovrum inte direkt platsar i Sköna Hem eller nåt sånt. Nattygsbord är väl ett lustigt ord förresten. Hos Språknämnden hittar jag följande svar på frågan om det heter nattduksbord eller nattygsbord:

”Den helt dominerande formen är nattduksbord. Men båda används och måste godkännas. Båda formerna återfinns också i ordböckerna. Man kan förstås också säga sängbord.
Nattduksbord är det ursprungliga ordet, från slutet av 1600-talet, som då snarast betydde ’toalettbord’. Sina toalettsaker hade dåtidens dam av värld nämligen i en nattduk.
Under 1700-talet uppstod så nattygsbord genom association till ordet nattyg, som betydde saker som ’nattdräkt’, ’nattmössa’. Tyg kunde förr betyda ’saker’, ’don’, jfr verktyg.”

Eftersom jag är lite mer 1700-tal än 1600-tal säger jag nattygsbord. Sängbord tänker jag inte säga. Det låter alldeles för trivialt eller vad jag nu ska kalla det. I den lilla byrån finns tre lådor. Ibland letar jag efter nåt i lådorna och nåt helt annat än det jag letade efter dyker upp. Den här gången blev det ett tidningsurklipp med en dikt av Rut Hillarp.  Den hade nog passat bättre för en höstdag och egentligen skulle det vara en av hennes egna bilder till som illustration. Men vi får klara oss utan det nu. Här är dikten.

Rösten
I drömmen hörde jag honom ropa.

Och i detta ögonblick av
långväga svar
återfinner jag den milda döden,
andas jag
trädens födelse.
Ljungens klockor lämnar fritt sina hemligheter i min hand.

Min kropp är markens svalka
och den sköra höstens moln
glider
genom mina ögon.

Han ropade i gryningen
och rösten var min moders.
Havet ska bära mig till en famn.