För hej och hå…

Läser högt några kapitel ur ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius för barnbarnet. En fascinerande historia, fantasifullt och målande berättad. Vid läsningen denna kväll utspelar sig händelserna i Alexandria och sen på skeppet Song of Limerick på väg till Bombay med en trepucklad kamel i en bur. Kamelen ska överlämnas som present till en störtförmögen maharadja nånstans i Bombay-trakten. Fast så långt kom vi inte nu; och barnbarnet och hans pappa sitter på flyget hemåt med boken i bagaget.

Wegelius bok väcker minnen av läsupplevelser från när jag själv var barn. Jag ser framför mig skylten utanför värdshuset ”Admiral Benbow” som svänger och gnisslar lite i vinden från havet. Och jag tänker på den enbente sjömannen, som kommer släpande på sin sjömanskista, och det där karakteristiska dunket i marken från hans träben.

En gång var jag sjuk och låg och läste i sängen. Vi bodde i en stor gammal lägenhet i Borgmästargården i Söderhamn. Jag hörde honom komma i gången utanför badrummet – dunk dunk – och snart skulle han vara inne i rummet där vi barn hade våra sängar. Det var mörkt i badrumsgången, i nästa rum, i hallen och serveringsgången – hela vägen ut till köket där resten av familjen var. Det var dags för middag. Men hur skulle jag kunna ta mig dit utan att John Silver fick tag på mig?

Femton gastar på död mans kista.
För hej och hå och en flaska med rom.
Drick och låt djävulen sköta det sista.
För hej och hå och en flaska med rom.

Nog är det rätt speciellt med dessa ganska tidigare läsupplevelser. Som barn kunde man verkligen leva sig djupt in i en bok om den var spännande. Vilken bok det var den där kvällen när jag låg och var rädd? Ja, förstås ”Skattkammarön” av Robert Louis Stevenson.

Jakob Wegelius fick Augustpriset för bästa barn- och ungdomsbok med ”Legenden om Sally Jones” 2008. Och sen fick han Augustpriset 2014 för ”Mördarens apa”, det årets bästa barn- och ungdomsbok. ”Mördarens apa” är en fristående fortsättning på ”Legenden om Sally Jones”. Jag får nog ta en sväng till biblioteket för att ta reda på hur det går för apan, den trepucklade kamelen m.m.

Om skrivande (4)

Jag är intresserad av skrivande och lyssnar och tittar ofta full av beundran på författarintervjuer i Babel, ett av dom bättre programmen på SVT. Kan imponeras av dom jag möter där, som Jonas Hassen Khemiri, ”Pappaklausulen” (läst, tyckte om) eller Johanna Frid, född 1988, som skrivit ”Nora eller Brinn Oslo brinn!” Johanna Frids bok läste jag helt nyligen. Så ung, så ung – och så många år kvar att fortsätta att skriva, tänker jag. Och boken är bra, välskriven, berörande. Den handlar om svartsjuka och smärta, bokens jag har endometrios.

Oj oj, tänker jag som är så gammal att jag gott och väl kunde vara mamma till Johanna Frid, t.o.m. mormor om jag fött barn lite tidigare än jag gjorde. Nåja, i alla fall har jag ju skrivit två böcker, utgivna på eget förlag för ett par år sen. Provade inte ens med nåt etablerat förlag. Har testat tidigare med ett manus till en ren ”hitte-på”-roman men fick nej från några olika förlag. Det manuset ligger fortfarande ”i byrålådan”. Mer om mina två böcker hittar du på bloggen Arundo: ”Sandskär i mitt hjärta” (utg. 2013) här och ”En flicka som heter Anna” (utg. 2017) här.

Lusten att skriva, behovet eller t.o.m. driften att skriva är intressant – att det kliar i fingrarna av önskan att uttrycka sig i ord. Det är ju också därför jag håller liv i mina bloggar, även om det kan gå ett tag mellan inläggen ibland beroende på vad som händer i övrigt i mitt liv.

Kreativitet och hur hjärnan funkar är fascinerande i sammanhanget. När jag är inne i ett skrivprojekt kan tankar och formuleringar som rör texten dyka upp var som helst, när som helst. Jag minns hur jag satt på en buss i Stockholm och funderade på några rader i det som skulle bli boken ”En flicka som heter Anna”. Några ord dök upp och jag letade efter ett papper att skriva upp dom på. Hade inte med mig nåt, men hittade några knöliga kvitton i handväskan och rafsade ner lite på baksidan. Och visst, jag vet, man ska alltid ha en liten anteckningsbok med sig vart man än går.

Vill man författa måste man också tycka om att läsa och det gör jag ju. Just nu håller jag på med Philip Roths  novellsamling ”Goodbye, Columbus”, hans första bok, tror jag. Härlig författare. Känns gott att läsa – njutbart!  Särskilt efter ”Haggan” av Aase Berg som var ”something completely different” verkligen. Det tog mig ett tag att ta mig igenom den. Så mycket ilska och så mycket upprepande av tankar (ofta arga och särskilt på en man och hans hustru), den underliggande berättelsen om vad personerna i boken gör kommer igenom ibland och berättelsen förs långsamt framåt. Men dessemellan dessa sjok av ilska och arga formuleringar om män och kvinnor. Ibland välfunnet och t.o.m. roligt. Ofta talspråk, ibland riktat rakt till läsaren – om den bok hon skriver och som jag sen läser. Det är väl sånt som kallas ett metaperspektiv. Men nej, i det stora hela blev jag trött på boken. Sorry, Aase Berg!

Vad ska man annars läsa då om man vill bli författare? Böcker om skrivande finns det ju gott om, men i övrigt? Hemingway gjorde en lista med boktips till en ung man som besökte honom i Key West 1934. Jag hittade det på nätet häromdan. Så här inleder Hemingway listan:
”Here’s a list of books any writer should have read as a part of his education… If you haven’t read these, you just aren’t educated. They represent different types of writing. Some may bore you, others might inspire you and others are so beautifully written they’ll make you feel it’s hopeless for you to try to write.”

Ok då, Ernest. Några av dom har jag läst men långt ifrån alla. Madame Bovary, Of Human Bondage, Brothers Karamazoff, Wuthering Heights – det blir fyra av sexton. Hm… måste nog skärpa mig. Fast det är klart, det har hunnit komma ut en hel del fler intressanta författare sen 1934.  Som Philip Roth. – Ernest Hemingways boktips hittade jag här.

Jane och jag

Akvarell föreställande Jane Austen, målad av hennes syster Cassandra 1804.

Jane Austens författarskap höjs till skyarna av många. Många kallar henne en av världens bästa författare. Svårt att sätta såna omdömen, tycker jag. Men för all del, jag är absolut ingen Austen-kännare. Först nu har jag läst en av hennes böcker: ”Emma”, först publicerad 1816.

Det var nöjsam läsning. Austen är väldigt bra på dialoger och på att karakterisera en person genom vad och hur personen ifråga säger nånting. Jag hade ofta roligt under läsningen. Det är som om författaren ibland skriver med en liten blinkning åt läsaren, tycker jag, och det är lustigt att denna blinkning kommer från så långt tillbaka i tiden som tidigt 1800-tal.

Efter avslutad läsning har jag googlat runt på sidor om Jane Austen. Nån tycker att det är svårt att i dag läsa Jane Austens böcker utan att tänka på dom filmade versionerna av hennes böcker. Nån annan tycker att vi i dag inte alls har möjlighet att förstå hur radikal Jane Austen var i sitt skrivande under den tid hennes böcker kom ut. Och det är klart, så kan det nog vara. Nån lyfter fram nyskapandet i hennes texter genom bl.a. användningen av s.k. ”free direct speech/style”(ett exempel finns med på Wikipedias engelska sida om Austen här). Återkommande diskussioner hittar man också om vad som sände henne i en för tidig död, bara 41 år gammal. Addisons sjukdom har ofta nämnts som trolig dödsorsak men nu verkar man mer tro att hon dog av Hodgkins sjukdom, en sorts cancer i lymfsystemet. Tuberkulos har också nämnts. Både Addisons och Hodgkins sjukdom – och förstås även tbc – hade man ingen bot för när Jane Austen levde.

Det är verkligen en annorlunda värld hon förflyttar mig till. Romanen handlar ju så gott som enbart om relationer. Det handlar om vad människor gör och säger och tänker och hur andra – och särskilt då Emma, förstås – reagerar på det, hur hon funderar kring det, tolkar och drar sina slutsatser. Hon tänker och planerar och agerar. Man skulle kunna säga intrigerar men jag tycker hon är för glad och charmig själv  – och lite ungdomligt dum kanske – för att vilja använda ett sånt nedsättande ord om henne.

Frågan om klass är förstås viktig; vilken familj man kommer ifrån, om ens far är en gentleman eller inte osv. En väninna är inte värdig den eller den mannen pga hennes enklare ursprung och antagligen oklara börd. Emma ”uppfostrar” henne och gör henne till en fin dam. Vilket sen gör att hon är ”för fin” att tacka ja till en enklare kille som förälskar sig i henne. Tycker Emma, alltså. Emma är en matchmaker, som inte alltid lyckas nåt vidare.

Hur dom lever får man veta en hel del om. Man går mellan gårdarna för att hälsa på varandra eller åker häst och vagn. Männen rider. Men mycket gående är det. Av livet utanför den del av England där handlingen pågår märker man knappt nånting. Det var ändå Napoleon-krigens tid. Men Austens människor lever i sin bubbla i sina fina hem på gårdar i södra England, inte långt från London. I ”Emma” handlar det ju mest om människor som har det bra ställt. För till skillnad från andra hjältinnor i Austens böcker har Emma det bra ekonomiskt. Hon behöver inte leta efter en man att gifta sig med för att få försörjning. Jane Austen lär ha sagt om henne att ”jag kommer att skapa en hjältinna som ingen förutom jag själv kommer tycka om mycket”. Jag tycker om Emma ändå trots hennes fel och brister, hennes styrande och ställande för att para ihop folk med varandra, hennes känslosamhet och spontanitet, hennes omsorger om sin gamla pappa m.m. Och visst, jag märker att jag då och då kommer att tänka på den Emma jag sett på film. Svårt att riktigt frigöra mig från den. Men det gör inte så mycket. Jag hade som sagt nöje av läsningen i alla fall.

Och så blir jag nyfiken på Jane Austen, hennes liv och hur hon kunde skriva som hon gjorde trots den sjuklighet som drabbade henne och trots att hon själv kanske inte träffade och umgicks med så mycket folk som Emma gör i boken. Om jag ska ge mig på en Austen till nu, vet jag inte. Jag tror det tidiga 1800-talets England får vara ett tag och börjar på nåt annat.

Hittade förresten en blogg ”Jane Austen’s World” som verkligen fördjupar sig i Jane Austen och hennes tid här.

Läsa i balans

Jag brukar läsa en stund när jag gått och lagt mig på kvällen. Just nu håller jag på med Min kamp, del 6, den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds mäktiga verk. Den här boken är tjockast av alla i serien –  1 120 sidor. Jag måste använda en viss teknik för att alls kunna läsa den liggande i sängen: jag ligger på rygg och balanserar boken i vänster hand, har armbågen vilande mot sängen och underarmen rakt upp. Sen bläddrar jag med höger hand och kan också parera när boken riskerar att dundra ner på mig. Kanske är det här den tjockaste bok jag läst nån gång. Just nu kommer jag i alla fall inte på nån tjockare.

Innehållet då? Ja, jag håller med den kritiker i tidningen The New Yorker som sa ”even when I was bored, I was interested”. Delvis jobbigt är det, helt klart. Men det är nåt väldigt speciellt han har skrivit, Knausgård. Jag har aldrig läst nåt liknande (utom dom 5 första delarna då förstås!). Knausgård beskriver sitt vardagsliv och hågkomster i detalj tillsammans med sin stora ångest och vånda över skrivandet och så kommer då och då mycket utförliga utvikningar och djupdykningar i olika ämnen. Då kan han hålla på sida upp och sida ner, och det är inte alltid särskilt lätt läsning, tycker jag i alla fall. Häromdan läste jag nåt som väl närmast är som en essä för sig själv i boken och som handlar om namn och betydelsen av namn. Inte rent bokstavligt, alltså inte att t.ex. Josef – dagens namn – tydligen betyder ”Herren ska föröka” eller nåt liknande utan istället om vad det innebär att människor i det verkliga livet har namn och vad det betyder att personer i litteraturen har namn. Det går inte att förklara kort här hur han menar, läs boken så förstår du – eller också inte!

Just nu läser jag hans analys av en dikt av Paul Celan. En märklig dikt – konstig skulle jag nog säga, men jag är ju ingen riktigt van diktläsare heller, och Celan har jag aldrig läst nåt av överhuvudtaget. Knausgård går igenom dikten ord för ord och rad för rad och funderar, analyserar, diskuterar och associerar. Det blir en lång lång utläggning. Samtidigt som det är intressant och känns som en utmaning att hänga med och försöka förstå resonemanget är det rätt mödosamt och jag måste läsa långsamt. Och boken börjar kännas allt tyngre och tyngre att balansera i sängen. Då lägger jag av och sover i stället. Och så sätter jag igång igen med pigga armmuskler och förhoppningsvis någorlunda pigg skalle nästa kväll. Och det finns en förväntansfull glädje i att gå och lägga sig: ”vad roligt, nu får jag läsa Knausgård igen!” Och visst, det händer att jag sitter i soffan med boken i knäet också, betydligt lättare än balansövningen i sängen. Inte minst såna här vädermässigt riktigt bedrövliga dagar (snöblask och blöt snögröt överallt – vackert att titta på men inte att röra sig i) kan det vara skönt att fly undan med Knausgård i soffan.

Knausgård letar efter verkligheten, det är den han vill skriva om jag förstår honom rätt. Han har sagt att han känt obehag vid tanken på att skriva en ”vanlig” roman om påhittade personer i en påhittad handling, han letade efter verkligheten, nån sorts sanning och det var därför han drog igång det här projektet. Han har ju tidigare skrivit annat som inte är så här självbekännande och detaljerat utforskande och dokumentärt. T.ex. romanen en ”En tid för allt” – också en fantastisk bok – som jag bloggat om en gång tidigare i inlägget Allt lefvande förgås.

Framför mig nånstans i Min kamp 6 ska också finnas ett långt avsnitt – ett par hundra sidor tror jag – som handlar om Hitler. Hm, jag undrar vad jag ska tycka om det… Nåja, vi får se. Kanske skriver jag om det längre fram. Men det dröjer nog för det går inte fort att läsa Knausgård. I alla fall inte för mig.

Om omläsning

Häromdan hade SvD en artikel med rubriken ”Omläsning är en hyllning till läsakten” skriven av Hans-Roland Johnsson, forskare i franska vid Stockholms universitet och kulturskribent. Intressant. Han skriver bl.a.: ”Eftersom vi hela tiden får nya erfarenheter och utvecklas som individer – inte minst genom att läsa ny och annorlunda litteratur – ändras, om än långsamt, förutsättningarna för att uppskatta en tidigare läst bok, trots att texten ju alltid är densamma. Enligt försokratikern Herakleitos kan ingen kliva ned två gånger i samma flod, och den ryska poeten Marina Tsvetajeva har med rätta frågat om någon två gånger kan stiga in i samma bok”.

Och sen blir det kanske annorlunda med stigande ålder också tänker jag. Man glömmer ju fort bort vad man läst. Min syster sa häromdan att hon läser Knausgårds bok nr 2  i Min kamp och nämnde lite om innehållet. Jag vet ju att jag läst den men jag kom baske mig inte ihåg nåt…. Nåja, får väl ta och plocka fram den och i varje fall ögna lite igen.

Jag bloggade om läsning och omläsning i januari 2010 och fick många trevliga och inspirerande kommentarer. Läs här. SvD-artikeln från häromdan hittar du här.

Bilden är tagen i Heffernan Lane i Melbournes Chinatown. Konstnären som satt upp skyltar där heter Evangelos Sakaris. Se inlägget Gör inget otyg.

Läsa vidare eller ej?

Om du läser en bok och du efter ett tag börjar tycka att den inte är så bra, slutar du då eller anser du att du ska eller bör läsa ut den ändå? Sånt diskuterar vi ibland. K kan tycka att jag ger upp för lätt när jag inte vill lägga tid på sånt jag inte tycker är bra. Jag tycker att jag är för gammal för sånt, har ändå för lite tid att läsa allt jag vill läsa och vill inte öda tid på sånt jag inte tycker ger mig nåt eller som jag retar mig på.

Just nu gäller det en bok på nära 600 sidor. Redan nåt tiotal sidor in i boken tänker jag att det här är barnsligt på nåt sätt…inte bra. Jag har inget emot barn och kan vara rätt barnslig själv, men har jag valt att läsa en bok som jag tror riktar sig till vuxna vill jag inte att texten ska vara barnslig eller nästan töntig på nåt sätt. Jag berättar för K vad jag tänker och säger att jag kanske ska börja ”bläddra tjockt”. Nej nej, protesterar han och tycker att jag ska ge författaren en chans till. Hå hå ja ja. K bestämmer naturligtvis inte vad jag ska läsa eller inte, men eftersom han är den han är för mig fortsätter jag ett tag till. Men nu börjar jag läsa snabbare – dvs tar en snutt i början av varje stycke och bläddrar på rätt friskt (talar inte om det för K!). På sidan 54 lägger jag av och väljer en annan bok.

Jag har läst flera böcker av den här författaren tidigare. Och han är helt klart en person jag respekterar, duktig på skrivande – i varje fall i betydelsen produktiv. Dessutom är han intressant att lyssna till – faktiskt nån sorts salt i debatten även om jag inte alltid håller med honom i det han skriver eller säger i media. Han är i alla fall en som vågar öppna käften och säga vad han tycker utan att alltid tänka på att vara pk eller mainstream eller vad det heter.

När det gäller skrivande är han nog framför allt bra på mer journalistiska texter, skönlitteratur är inte riktigt hans grej, tror jag. Ändå har jag läst flera av hans skönlitterära verk och en del med viss behållning. Fast nån var riktigt dödande tråkig, minns jag. Den harvade jag igenom till slutet ändå av nån anledning.

Vem är det jag snackar om nu då? Ja, det handlar om Jan Guillou och hans senaste roman ”Brobyggarna”, som han själv tydligen tycker är hans bästa bok. Hm…

En av hans bättre böcker var annars ”Ordets makt och vanmakt. Mitt skrivande liv”, tycker jag. Välskriven och intressant inte minst för den som har åldern inne att ha varit med under den tid han skriver om. Den bok jag tyckte var så urtråkig bloggade jag om här. Arn-böckerna har jag inte läst ett ord av. Borde jag det? Min misstanke är att det är lite av ”Angelique och sultanen” eller nåt sånt över dom. Orättvist kanske. Coq Rouge-seriens tio böcker läste jag kanske 6-7 stycken av för många år sen, sen tröttnade jag. Eller blev för gammal.

Vad tog jag för bok istället nu då? Ja, det blev John Irvings ”Sista natten vid Twisted River”. Har inte hunnit långt nog än för att bedöma om den är värd att öda tid på eller ej.

Synpunkter på Guillou som författare? Och tycker du att jag ska ge ”Brobyggarna” en chans till? Kanske kan jag lära mig nåt annat av boken? Nåt om första världskriget, bro- och järnvägsbyggande, Afrika och sånt?