Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Gårdarnas musik

Kommentera valet? Nej, jag ids inte. Och snart har en hel vecka gått. Tidningarna är fulla av analyser och idéer om hur det ska gå. Bards teckning i DN i dag var rolig. Mycket mer än så blir det inte i bloggen – inte nu i alla fall. Och vad jag tycker om SD vet ni redan, ni som brukar titta in här emellanåt.

Det är kanske den sista lite varmare dagen (dom hotar ju med att höstkyla och ruskväder är på ingång) och jag står på balkongen och tittar på brandväggen med det alltmer rödskiftande vildvinet. Musik hörs nånstans ifrån. Det är inget ”bumpa-bumpa”. Nej, det är nån som spelar lugnt, vackert och klassiskt på ett blåsinstrument. Han eller hon håller bara på en kort stund, sen blir det tyst. Men ett trevligt minne från för länge sen vaknar.

Vi bodde i Birkastan då, och en gång när vi kom ut på innergården hörde vi levande musik från en annan gård. Kanske var det på fiol och något ur Beethovens violinkonsert, jag minns inte riktigt. I alla fall fick vi för oss att försöka ta reda på var musiken kom ifrån. Vi gav oss in på gårdarna. När det gick att klättra från gård till gård gjorde vi det, annars gick vi in från gatan. Dom som känner till Stockholm vet att detta måste vara många år sen innan alla portar fick kodlås. Det var ett litet trevligt äventyr att ta sig fram så där på och mellan gårdarna i Birkastan. Vem som spelade fick vi aldrig reda på, musiken slutade förstås innan vi kom fram till rätt gård.

Ett annat och betydligt äldre minne dyker också upp: gårdsmusikanter på sent 50-tal. Vi är hos morföräldrarna på Kungsholmen i Stockholm. Dom bor tre trappor upp i ett gammalt hus utan hiss. Vi barn hör levande musik från gården och får under överinseende av nån vuxen luta oss fram försiktigt i ett fönster och titta ner. På den stenlagda gården långt därnere står ett par ”gubbar” med gitarr och dragspel. Mormor sveper in några mynt i lite stanniolpapper så det blir som små paket som vi får kasta ner till musikanterna. Dom tackar genom att ta av hatten och buga upp mot fönstren. Jag minns dom som mörkhåriga och klädda i färggranna kläder, men det kan vara en efterkonstruktion. Gårdsmusikanter – ett yrke som numera är borta. Gatumusikanter finns ju, men på gårdarna kommer dom inte in.

Eugène_Atget_1898–99Ja, det var det…några minnen av musik från gården. Idkat musik på gården har jag själv gjort – i alla fall på så sätt att vi sjungit tillsammans på gårdsfester i huset där jag bor nu. Sånt som ”På vår balkong, på vår balkong / hoppar koltrastarna hage hela dagen lång. / Men runt omkring, men runt omkring / sitter sparvarna och tjurar och gör ingenting. Osv, osv” – framförs företrädesvis i kanon, tills grannarna storknar.

Som avslutning fick det bli en gammal bild från Paris 1898/99, en positivhalare ackompanjerar en flicka som sjunger – gissar jag. Eller är hon bara glad över alla franc – eller centimes kanske – som parisarna kastar ner till dom? Fotot är taget av Eugène Atget, fransk pionjär inom dokumentärfotograferandet.

 

Tröst

IMG_0826_edNu har jag bott i Stockholm i bra många år, men det finns fortfarande platser jag inte upptäckt. Bilden visar bronshästarna i Tjurbergsparken på Söder. Hästarna är gjorda av konstnären Berto Marklund och kom till parken 1979. Jag tänkte först att den ena hästen tröstar den andra för att den förlorat ett framben, men sen ser jag att båda hästarna saknar ena frambenet. Dom behöver nog både tröst och stöd.

Tjurbergsparken kände jag inte alls till tidigare. Det är ett berg – eller snarare en kulle eller höjd – där man anlagt en park. Området ligger bakom Blomsterfondens hus på Ringvägen.

Tjurberget var förr betesmark för hästar, kor och får. Det är väl därför dom två bronshästarna står där. Ovanför sluttningen ligger Helgalunden och där finns det som tidigare var Katarina realskola och fram till 2008 Teaterhögskolan. I dag är byggnaden Internationella Gymnasiet Södermalm. Och så finns Allhelgonakyrkan – i trä –  där. Fast den hann jag inte titta på alls när jag var där häromdan.

För länge sen fanns här en väderkvarn som hette Hälgan. Enligt Wikipedia är mjölnarens stuga kvar där bredvid kyrkan nånstans. Jag som gillar gamla hus får nog ta mig en promenad dit endera dan och titta lite mera.

Retro

Ja, tänk först när man vill skaffa nån ny grej istället för nån gammal som man redan har förstår man att uppskatta den gamla: nämligen när nån ny variant inte finns på marknaden längre!

Jag trodde det skulle vara lätt som en plätt att köpa nya skopor till vattenhinkarna i stugan på Sandskär. Dom gamla plastskoporna börjar se lite slitna och ledsna ut. Men hej vad jag bedrog mig! Vattenskopor är inte modernt. Jag har gått runt i varuhus, campingaffärer, järnaffärer och affärer med seglar- och sjöprylar. Har inte hunnit med affärer med bastutillbehör än men gissar att dom skoporna är för små. Men i alla dom andra affärerna finns inga skopor. Nada! Helt skopbefriat. Dom gamla skoporna i s.k. Hammarplast finns alltså inte längre. Inte såna här i alla fall:

_DSC6100_ed2Detta verkar alltså numera vara en raritet. Googlar man på skopor hittar man just den här modellen på Tradera under rubriken Retro. 60-tal? 70-tal?

Skopor i rostfritt går att hitta (riskerar att rosta i stugan – jodå, det gör dom visst det!) och även enstaka helt runda i plast går att snoka fram visar en tillskyndande och mig närstående skopletare, men inte just den här funktionella och mycket hällvänliga varianten. Jag trodde ju den skulle finnas lite överallt.

Beror plastskopornas minst sagt tynande tillvaro på marknaden på att plast anses onyttigt?

Det här är inte bara ett inlägg om en vardaglig pryl – det är ett inlägg om alltings förgänglighet och om hur livet rusar på och lämnar oss vilsna och sökande efter sånt vi trodde fortfarande fanns – och som inte finns längre. Där står vi storögda och förvånade och känner oss förbisprungna och undrar vad som hände egentligen – och varför. Suck!

(Men visst är det en fin bild? Den blir större om du klickar på den).

Albert Camus

Jag har inte läst en enda bok av honom – Albert Camus, nobelpristagare i litteratur 1957, sorgligen död i en trafikolycka 1960. Häromdan snubblade jag över ett citat av honom, som på franska lyder så här: “Au milieu de l’hiver, j’ai découvert en moi un invincible été.”

Blir i översättning ungefär så här: ”Mitt i vintern upptäckte jag inom mig en oövervinnerlig sommar”.  Visst är det ganska vackert?

Sommaren är knappt slut och vintern är inte här än, men ändå… Camus’ ord funkar förstås finemang för en sån gammal optimist som jag. Men hörni, om jag ska läsa en enda bok av Camus, vilken ska jag ta då? Tacksam för tips! Är det nån som läser Camus nu för tiden förresten?

 

I DN i dag läser jag Elisabeth Åsbrinks text om andra världskrigets utbrott 1 september 1939. På måndag är det 75 år sen. Det har varit mycket om första världskriget – the Great War – detta år, hundra år efter 1914, men nu är det dags att minnas det andra. Jag var inte med varken under det första eller det andra, är född på 40-talet efter kriget, men andra världskriget var liksom väldigt ”närvarande” ändå – i samtalen vid middagsbordet, i böcker som fanns hemma osv. Mina föräldrar var ju med under beredskapen, min pappa var reservare och inkallad en hel del under krigsåren. Min mamma jobbade under kriget med nåt hemligstämplat. Båda var starkt präglade av krigsåren.

Och andra världskriget var ju inte alls länge sen när jag var liten. När vi åkte på campingsemester till England och passerade genom Tyskland på 1960-talets början såg vi områden inne i centrum av Hamburg som fortfarande gapade tomma och obebyggda. Där hade bomber fallit. Och jag minns första gången jag såg dokumentärbilder på tv inifrån koncentrationsläger där allierade soldater höll på och röjde upp i lägret. Jag blev oerhört skakad av dom där bilderna. Det glömmer jag aldrig.

Jag ska inte säga att jag kan händelserna under WWII så där i detalj men mycket kan jag och vet jag. Och så ser jag i tidningen häromdan att på ett varuhus i Stockholm kunde man köpa en ”fångrandig” tröja med gul Davidsstjärna på till små barn! Ja, vad ska man säga? Upprörande ”är bara förnamnet” som det brukar heta. Vad är det för djupt okunniga människor som tar fram och säljer sånt? Man kom ju sen med nån fånig ursäkt och drog tillbaka tröjan. Men har väldigt många människor glömt andra världskriget och det som hände då? Har dom glömt Förintelsen? Har det gått för många år sen det där projektet ”Om detta må ni berätta”? Ja, inte vet jag. Det är så mycket otrevligheter på gång nu med nynazister – och SD också för den delen – och förföljelser av judar igen osv.

Om hur fort allting kan ändra sig skriver Lena Sundström i en krönika i DN i dag. Hon skriver om en dagbok från Lodz förd under ett par år av en ung kille som hette Dawid Sierakowiak. Den börjar i juni 1939 när Sierakowiak är 14 år. I hans anteckningar blir det tydligt hur snabbt levnadsförhållandena för judarna i Lodz försämrades. Dagboken slutar i april 1943, i augusti det året dör Dawid Sierakowiak.

Det ändrar sig fort här också. Eric Rönnegård skrev i SvD i våras om hur det var i slutet av 1990-talet: ”I Stockholm visste nazisterna att det var svårt att få tillstånd att demonstrera. Om allmänheten kunde förväntas uppfatta en demonstration som en spridning av nazism och nazistisk ideologi fick de avslag på sin ansökan. Avsåg de att marschera på stan fick de nej”.

Så är det ju inte alls i dag. I dag får nazisterna demonstrera med hänvisning till att ”så är det i en demokrati”. Och i Stockholm väntar SVP-demonstration i morgon, och säkert många motdemonstranter. Usch, det är otäckt – hoppas det ska avlöpa väl utan att människor skadas.

Men åter till Rönnegård: Han skriver att nazismen är en ”ideologi som står för världshistoriens brutalaste brott mot mänskligheten. Att demonstrera för en folkmordsideologi är inte förenligt med svensk lag”. Alltså borde det vara rätt att inte ge tillstånd till nazistdemonstrationer. Men varför släpps dom fram ändå nu? Har Rönnegård fel? Kan nån förklara för mig vad som gäller egentligen? Jag är väl naiv som tycker att lag är lag och att det lagen säger borde gälla. Och att både justitieministern och polisen borde veta vad som gäller enligt lagen. Inte kan det väl bara glida iväg åt nåt håll så lagen inte följs längre? Eller är det just det det kan?

Elisabeth Åsbrink, DN  i dag här.
Lena Sundström, DN i dag här.
Eric Rönnegård, SvD 27 april här.
Erik Helmerson om demonstrationerna i Stockholm denna helg, DN här.

Uppdatering 1 september:
Jag har fortfarande inte förstått vad förändringen i synsätt beror på: alltså att man numera låter SVP och liknande organisationer demonstrera på gator och torg och sprida sina åsikter, något man alltså inte gjorde på sent 90-tal. Kanske beror det på att dom putsat på sin image (så som ju också SD gjort) och inte öppet går ut med sånt som hets mot folkgrupp.
Men det verkar i alla fall finnas fler som ifrågasätter hur det här hanteras i dag. Läs vad jurister säger i dagens DN: ”Jurister – inget hinder för att förbjuda nazistorganisationer” här.

 

_DSC6017_edI en tidning citerar man ur Öresundsposten och ur en skrivelse från Lübeck: ”Igår hitkommo med ångbåtslägenhet ej mindre än 200 personer, tillhörande den tjenande klassen och af båda könen….” osv. Det handlar om svenskar som kommer för att arbeta i Tyskland.

Lite längre ner står det: ”Nästan alla de herrskaper, som tagit i sin tjenst swenskt arbetsfolk, öfwerensstämma i den mening att dessa nordiska inwandrare äro williga och flitiga i sitt arbete,tillbörligt och blygsamt undfallande och fulla af hederskänsla.”

Sen har några av dessa i ”den tjenande klassen” tydligen blivit misshandlade av en godsherre i Mecklenburg. Ja, så mycket mer får jag inte ut av det här. Men visst ger det en liten bild av det klassamhälle som var då. Tidningsfragmenten satt innanför en tapet som vi tog ner i stugan på ön, Sandskär. Nånstans hittade jag årtalet 1869. (Större och tydligare bild om du klickar på den).

Antikrundan?

_DSC5992_edEn egyptisk lerplatta föreställande en hustru – eller är det kanske en slavinna – som hjälper en man med hans frisyr. Hur gammal kan den vara, tro? Amenhotep III:s tid eller nåt sånt? Kanske värd massor med pengar…

Fel, fel, fel! Den här gjorde jag ”på teckningen” i skolan när jag gick i andra ring (det hette så på den tiden). Mitt främsta minne av den är att jag blev så gruvligt arg och besviken när den efter glasering kom ut ur keramikugnen. Den såg inte ut som jag ville längre. Jag blev så arg så jag fick ont i skallen och tänkte slänga lerplattan i klassrumsgolvet. Nu minns jag inte hur jag tänkt mig att den skulle bli, bara ilskan. Jag lugnade ner mig i alla fall och gav sen lerplattan till mina föräldrar som förstås tyckte den var fin eftersom det var en av deras döttrar som gjort den. Dom satte upp den på väggen. Hå hå ja ja, nu har jag den igen och vet inte riktigt vad jag ska ha den till. En bild på bloggen kan den ju vara värd ändå.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 106 andra följare