Sluta utvisa apatiska barn!

Såg du Zarembas artikel i DN i dag? I artikeln nämns en namninsamling som pågår. Det är ett upprop med ett öppet brev till statsminister Fredrik Reinfeldt angående utvisningen av de apatiska flyktingbarnen 2009. Brevet utmynnar i följande uppmaning:

”Upprepa inte förra regeringens hårdhjärtade behandling som den gången väckte sådan vrede. Ge de apatiska barnen och deras familjer en fristad i vårt land.”

Det tycker jag man kan skriva under på och det har jag just gjort. Det öppna brevet och namninsamlingen hittar du här.

Apatiska flyktingbarn och Migrationsverkets hantering av den typen av asylärenden har jag skrivit en hel del om tidigare i bloggen, t.ex. i Sorgesam följetong (2), Byt ut Migrationsverket! och Sorgesam följetong.

Andra bloggar om: apatiska barn, Migrationsverket, asylärenden, invandring, flyktingar, utvisningar

Ajöss med Läkarhuset? (2)

Om planer på att riva Läkarhuset skrev jag för snart ett år sen i inlägget Ajöss med Läkarhuset? I dagens SvD finns en bild med på en byggnad som en dansk arkitekt föreslår ska byggas på Läkarhusets plats. Se fler bilder från arkitektfirmans hemsida här.

Förslaget är ett atriumhus med en innergård dit solen ska nå ner. Byggnaden är skarpt avskuren vid ett hörn.  Ett av hörnen i marknivå är helt enkelt borta. Det ser nästan ut som om nån tagit en stor tugga ur huset. Den arkitektoniska utformningen är lite spännande fast man fortfarande jobbar från det så populära konceptet stor och gärna klunsig låda. Sen om det verkligen skulle funka med en sån dominerande och påträngande byggnad i den stadsmiljö det är frågan om här kan man verkligen fundera över. Kanske slår den ihjäl för mycket omkring sig (Lallerstedts Juridicum på Norrtullsgatan m.fl. byggnader). Tydligen har Diligentia AB och Folksam Fastighet, som äger fastigheter här, inbjudit till en arkitekttävling. Men vilka andra förslag som finns vet jag inte. Kanske får luska lite mera i det där.

”Shopping” i vad som ser ut att vara ett plan under jord är inritat på nån av arkitektbilderna. Hå hå ja ja…dom ger sig inte!  Stockholms stad envisas med att det ska vara en galleria vid Odenplan (trots att det finns gott om affärer kring Odenplan och det är nära till andra gallerior). Fast man kallar det förstås inte galleria utan handelsetablering. Att bygga ett plan med handel under mark under Odengatan innebär efter vad jag förstår att ännu fler träd ska fällas. Alltså inte bara kastanjen och dom stora lindarna på Odenplan när Banverket ska bygga station för Citybanan utan även träden efter Odengatan och ett par träd på Norrtullsgatan.

Min främsta invändning mot en ny byggnad på Läkarhusets plats handlar om miljön och om det enorma resursslöseri jag tycker det måste vara att riva Läkarhuset och bygga ett nytt och större hus på dess plats. Har vi råd att hålla på så? Är det rimligt i en tid då det blir allt viktigare att hitta så miljövänliga lösningar som möjligt? Läkarhuset byggdes 1962-70. Huset är alltså inte ens 50 år gammalt! Några frågor:

Är det nåt allvarligt fel på Läkarhuset bortsett från att det är så erbarmligt fult? Har nån skissat på en ombyggnad av huset (och tittat på kostnaderna för det) som gör det mer funktionellt och bättre anpassat till dagens krav för dom verksamheter som bedrivs eller ska bedrivas i byggnaden? Går det att göra Läkarhusets exteriör snyggare – lägga på en ny fasad?

Ett ombyggnadsalternativ för kvarteret där Läkarhuset ligger föreslås faktiskt i ett Tjänsteutlåtande från Stadsbyggnadskontoret (2008-11-05). Så här står det: ”En total omvandling av kvarteret förutsätter ett betydligt intensivare markutnyttjande än idag för att klara ekonomin i ett sådant projekt. Konsekvenserna av en sådan inriktning behöver klargöras ytterligare innan ställning kan tas till en sådan utveckling. Parallellt med en sådan studie föreslår kontoret att en situation med omvandling av befintliga lokaler studeras.” Om nån sådan studie av ”omvandling av befintliga lokaler” blivit gjord eller ej vet jag inte. Nån annan som vet?

I inlägget Ett gammalt hus skymtar Läkarhuset till vänster på en av bilderna. Där finns också en bild på det hus som låg där före Läkarhuset.

Andra bloggar om: Odenplan, gallerior, träd, Stockholm, Banverket, Citybanan

November

Är november den månad på året som folk tycker mest illa om? Det verkar så att döma av det jag läser här och var i bloggar. Och jag är väl inte så där jätteförtjust heller för den delen. Men eftersom jag är en sån motvallskäring önskar jag att jag kunde säga att jag tycker om november! Jag måste helt enkelt hitta sätt att börja tycka om november. ”Jag tycker om november, jag tycker om november, jag tycker om november…” säger jag för mig själv med ett lätt hypnotiskt tonfall.  Vi människor har ju inte makt över mycket – men makt över sitt eget tänkande borde man väl för 17 ha!

Vi får se hur det går. Vad tycker du? Tycker du om november?

Och vad händer den här första veckan i november? På torsdag 5 nov ska Stockholms stadsbyggnadsnämnd fatta beslut om Banverkets etablering på Odenplan för arbetena med Citybanan etappen januari 2010 – sommaren 2012. Ödestimman för den över hundra år gamla kastanjen och alla dom andra stora vackra träden närmar sig. Kanske går motorsågarna igång direkt efter årsskiftet. Vill du läsa mer om vad som händer och planeras vid Odenplan kan du läsa hos Odenplansgruppen.

På fredag 6 november kan vi fira Gustav II Adolf genom att äta Gustav II Adolf-bakelser. Det gjorde vi när jag var barn eftersom den stad jag då bodde i var grundlagd av G II A. Kungen hedrades genom intag av bakelser. Det passar väl bra för den kung som ”blev med tiden tämligen fet”. Nån staty fick han aldrig i stan, men hans profil kan beskådas på en obelisk på Rådhustorget. Bild på Rådhuset finns i den här bloggposten. Obelisken har jag ingen bild på.

Glad november, vetja!

Andra bloggar om: november, höst, Banverket, Citybanan, Odenplan, träd, Stockholm, Söderhamn

Avbön på Halloween

Det är den 31 oktober – Halloween. Jag noterar det, ser pumporna, häxorna, dödskallarna, skelettkläderna osv men har egentligen inte själv nån relation till detta firande. Jag har helt enkelt ingen egen erfarenhet av att fira Halloween. Jag köper inga pumpor, jag klär inte ut mig, har inga små barn som gör det heller osv. Jag ställer ljus och fotogenlykta på balkongen men det gör jag ofta ändå denna årstid.

På Wikipedia står det att seden med Halloween kom till Sverige i slutet av 1990-talet så det kanske inte är så konstigt att jag inte tagit den till mig. Trögfattad kanske? Men jag har också ska jag nu erkänna en skeptisk inställning till Alla hjärtans dag (kommersiellt jippo), Fars dag och Mors dag (kommersiella dom också) – såna där mer eller mindre nytillkomna traditioner från utlandet. Grejen är väl just det – att jag känner ett trots och nån sorts envis motvilja mot att vi här i Sverige ska anamma seder från andra länder på det där viset. Tycker det känns tillgjort. Jag bara väntar på att komma med några riktigt magsura kommentarer om vi börjar fira Thanksgiving här. Jag hoppas förstås att det inte blir så, den traditionen borde ju vara alltför starkt knuten till amerikansk historia för att vi ska börja med den här, men man vet ju aldrig.

Men nu ska jag be att få göra avbön från min avvisande inställning till Halloween m.fl. importerade firanden och helger. Förlåt förlåt skrap med foten, skrap skrap… Ogeneröst, inskränkt av mig. Och ologiskt! Vi firar ju för sjuttsingen jul med julgran och tomtar och allt det där. Tyskland säger jag bara, Tyskland! Kanske är det bara midsommar med midsommarstång och allt det där som är en riktigt svensk sed? Och så hur vi firar Lucia – fast själva helgonet är italienskt.

Alla som vill uppmärksamma nytillkomna traditioner, sätta ljus i pumpor och klä ut sig på Halloween, skicka kort och köpa geléhjärtan på Alla Hjärtans Dag m.m. ska förstås göra det om dom har nöje av det.

Om traditionen med pumpalyktor på Halloween berättar Mira på sin blogg. Intressant! Som jag sagt tidigare: nog är det lärorikt att blogga.

Och på det en bild: utsikt från balkongen över grannhusets guldbeströdda gård.

Ha en skön helg!

Andra bloggar om: Halloween, traditioner, höst

Läsa på bussen

I den mörknande dagen sitter jag på bussen och läser en novell. Den handlar om en ung man – i novellen kallad studenten – och en sexårig pojke som är ute och går i skogen. Det är i Norge. Dom kommer fram till en öppning i skogen och där ute på en brant sluttning finns ett hopptorn. Tornet är högt, har flera avsatser förenade av allt smalare trappor, är skrangligt byggt och inte i särskilt gott skick. Den unga killen och pojken får för sig att klättra upp i tornet. Långsamt börjar dom klättra. Allt högre upp, trappsteg för trappsteg, avsats för avsats.  Pojken verkar tycka det hela är spännande medan den unga killen tycker det blir mer och mer obehagligt ju högre upp dom kommer. Samtidigt vill han ju inte visa det för pojken så han tvingar sig själv vidare uppåt. Novellen är så suveränt skriven att jag sitter där på bussen och får ett sug av starkt obehag i magen. Och ett minne från för många år sen kommer för mig.

Vi är på bilresa med pojkarna, campar oss fram ner till Medelhavet. I Norditalien kör vi på slingrande smala bergsvägar. På ett ställe har vi en ravin med ett litet vattendrag på sidan om vägen. En brant bergssida reser sig på andra sidan vattnet. Plötsligt får vi syn på nåt som ser ut som en grotta eller ett mörkt hål en bit upp på bergväggen. Och det finns en stege där! Det måste förstås undersökas. Vi stannar. Vi hoppar och klättrar på stenar och klippblock och tar oss över vattendraget och fram till stegen. Vi klättrar upp, en i taget alla fyra. Däruppe kommer vi in i en smal mörk gång en bit in i berget. Men sen är det bara stopp. Jag tror det var en låst dörr längst därinne. Snopet! Det var inte mer, inte alls så spännande som det såg ut nerifrån.

Nu ska vi ner igen. Pojkarna är snabbt nere förstås. Och sen K. Sist är det min tur. Jag sitter på huk i grottöppningen och tittar på stegen som går lodrätt ned efter bergväggen. Det verkar väldigt långt ner till marken, och därnere ser jag den lilla forsen med det iskalla vattnet som strömmar mellan vassa klippblock och stenar. Nej, det går bara inte. Jag har inte svindel, det är inte det. Det är bara det att jag inte kan. Jag är som fastfrusen. Förklaringen är väl helt enkelt att jag är rädd. ‘Lamslagen av skräck’ brukar det väl heta? Det suger i magen och jag vågar bara inte ge mig ut för det där stupet. En massa tankar far genom huvet. ”Ni får hämta brandkåren från närmaste stad!” ropar jag kraftlöst till min familj därnere där dom står och hojtar uppmuntrande saker som ”Ta det långsamt bara… En liten bit i taget… Du klarar det, Mamma”. Konstig känsla att vara så låst, att bara inte kunna göra nåt.

Men vi behövde förstås inte kalla på brandkåren. K klättrar upp till mig och får mig sen att långsamt klättra neråt alldeles ovanför honom, liksom innanför honom på stegen nästan som i famnen på honom. Krampaktigt håller jag i mig och söker med foten efter steget under. K stöder och uppmuntrar. Och det gick bra, jag föll inte och snart är vi tillbaka i bilen igen och på väg till Medelhavet. Men jag har aldrig glömt det där. Och nu på bussen kom minnet upp igen.

Vad det var för novell jag läste? ”Tornet” heter den och är skriven av Agnar Mykle, han med ”Sången om den röda rubinen” som det blev sånt hallå om när den kom ut på det pryda 50-talet. Novellsamlingen jag läste heter ”…men jag förstår mig på mirakel…” och gavs ut i Sverige 1958. Där finns flera mycket bra noveller. Han är en mästare på att beskriva detaljer, sinnesintryck och stämningar.

Andra bloggar om: böcker, läsning, reseminnen

Skyltblogg

Ja, nu fick jag för mig att visa lite skyltar av olika slag i bloggen (klickbara bilder). Några av dom har varit med tidigare, men det gör väl inget. Vi börjar med att kasta oss iväg till andra sidan klotet – till Cape York i Australien. Om du har tänkt åka till Australiens absolut nordligaste udde, the Tip of Cape York, så kolla först att du inte har för mycket öl och vin med dig i bilen. Annars kan det bli dyrt. Den här skylten är uppsatt vid färjan man tar över Jardine River upp till ”aboriginal-landet” på the Tip.

Väl framme vid the Tip kan du stå och spana ut mot Torres Strait. Långt borta i norr ligger Papa Nya Guinea. Längst ute på udden är den här skylten uppsatt:
Det här är krokodilland. Viktigt att ta varningarna på allvar. Ett snabbt dopp vid the Tip kan bli ditt sista.

Nu blir det ett raskt kast över till några skyltar i vår del av världen som rör andra djur: hundar. Den första skylten finns på en båt, den andra i en tunnelbanevagn (inte SL) och den tredje utanför ett värdshus i Stockholms skärgård.

Och så två skyltar som säger nåt om olika inställning till livet. Den första blir man inte direkt glad av tycker jag.

Skylten är amerikansk men sitter på en bil i Australien. Det är lite Charlton Heston över den. Tänk att det finns folk som tänker så där! Vad oerhört trist det måste vara att ha den inställningen till livet och till sina medmänniskor.

Här en trevligare skylt:

Det är konstnären Mikael Richter som gjort den, och jag har haft med den tidigare.

Favorit i repris är också den här skylten som tidigare satt på en av båtarna vid Skeppsholmen. Jag gick förbi där för nån tid sen och såg inte skylten fast båten låg där. Har dom tagit ner skylten eller bara flyttat den? Jag hoppas på det senare.

Min översättning: ”Efter klockan 10 ombeds man tala om vad man heter”. Några teorier om syftet med denna skylt hittar du i bloggposten Sluddrar du får du gå.

Slut på skyltar för den här gången. Några andra såna här hopplock av bilder har jag gjort i Balkongblogg och Båtblogg.

Andra bloggar om: skyltar, varningsskyltar meddelanden, Australien, vapenlobbyn, krokodiler, konst

Odenplan 24 oktober

Det har börjat skymma. Jag står framför Gustav Vasa kyrka och tar bilden med kameran stödd mot en rejäl stenpelare. Torghandeln pågår fortfarande. Snart ska väl stånden flytta ner till Spelbomskans torg. Nära bildens mitt kan man skönja (i alla fall kanske om man klickar på bilden) den fula påbyggnaden på baksidan av Sippans kiosk. Kiosken är ju lämnad sen länge och förfaller alltmer. Efter vad man sagt ska den rivas, magasineras nånstans och sen byggas upp igen på Odenplan när alla byggarbeten för Citybanan är klara. Hoppas dom gör nån snyggare påbyggnad i så fall för den nuvarande är anskrämlig. (Anskrämlig är väl ett bra ord? Det kanske man (jag) borde använda lite oftare. Själva ordet låter fult som ett obehagligt plåtskrammel som gör ont i örona).

De stora träden med sina alltmer avlövade trädkronor som avtecknar sig mot himlen ska försvinna, troligen direkt efter årsskiftet. Torget ska plankas av och på den sida som vetter mot kyrkan ska Banverket ordna infart och utfart för lastbilar.

Andra bloggar om: Odenplan, Citybanan, Banverket, träd, Sippans kiosk, Stockholm

Hjälpa en kompis

Han har köpt en begagnad bil. Nu ringer en av hans kompisar och frågar om hon kan få hjälp med att frakta iväg en säng – eller om det är ett bord.
- Har du takräck på bilen? frågar hon.
- Javisst har jag takräck, svarar han.
Dom bestämmer tid och plats när han ska komma och hämta sängen eller vad det nu är.

Där står hon nu med sin säng – eller om det är ett bord – på trottoaren och ser honom komma med bilen och köra in till kanten och parkera.
- Jamen du har ju inget takräck! säger hon förvånat.
Han sitter i bilen och nu sticker han upp handen genom sidorutan och famlar över taket.
- Nej, du har rätt, jag har inget takräck!

Lite pinsamt är det allt, men skam den som ger sig. Han har ju rep. Upp med sängen (bordet?) på taket och så surra fast ordentligt med rep genom dom öppna fönstren. Det går bra, lasten är säkert surrad däruppe, allt verkar ok. Sen ska dom köra iväg. Då kommer dom inte in i bilen. Det går ju inte att öppna bildörrarna…

Han är allt lite disträ av sig ibland.

Andra bloggar om: mänskligt beteende, disträ, glömska, förvirring

Skakigt för Gustav Vasa

Ja, förresten, det är inte bara Gustav Vasa kyrka vid Odenplan som riskerar att ruskas om när Banverket ska spränga för Citybanan utan även Adolf Fredrik, Matteus kyrka, Maria Magdalena på Söder och Riddarholmskyrkan. Sveriges Radio har talat med kyrkoherden i Gustav Vasa kyrka. Läs/lyssna här.

Den altaruppsats i Gustav Vasa kyrka som kyrkoherden talar om i inslaget gjordes 1725-31 av Burchardt Precht, en svensk-tysk bildhuggare och välkänd inom svensk konstvetenskap. Altaruppsatsen gjordes ursprungligen för Uppsala domkyrka. Det är Sveriges största skulpturverk i barockstil.

Foto: Håkan Svensson (Xauxa) från Wikimedia Commons. (Klicka för lite större bild)

Kyrkans företrädare och Banverket verkar ha olika uppfattning om vilken grad av vibrationer som kan tillåtas för att undvika skador på konstskatterna. Vilket ju inte är så värst förvånande i sammanhanget… Stackars Gustav Vasa! Det lär vara en mycket känslig kyrka. Inte bara vibrationerna från sprängningarna som fortplantar sig upp i kyrkan kan ge skador. Pelarna kyrkan står på är dessutom av betong av förra sekelskiftets kvalitet, och det är mycket osäkert hur bra dom är i dag. Men kanske har Banverket varit nere och nosat på dom?

… och så DÖDEN för den stora kastanjen! På Banverkets informationsmöte igår kväll om Citybanan i Vasastan sa projektledaren att det är ”i stort sett meningslöst att försöka spara kastanjen”.

Men har Banverket verkligen gjort allt dom kunnat för att rädda kastanjen och undvika skador på Gustav Vasa kyrka? Om man gjort kanske bara en liten justering av Citybanans dragning och av pendeltågsstationens läge gissar jag att den över hundra år gamla stora och vackra kastanjen hade fått leva vidare till glädje för många som rör sig vid Odenplan och att Gustav Vasa kyrka hade besparats i alla fall dom värsta vibrationerna och riskerna för skador. Men man bryr sig väl inte. Det är inte tillräckligt viktigt.

Jag har förstås bloggat om kastanjen och dom andra träden på Odenplan flera gånger tidigare, t.ex. här. Om Gustav Vasa kyrka och dom andra kyrkorna skrev jag i Shaken not stirred.

Andra bloggar om: Odenplan, Citybanan, Banverket, kyrkor, konstverk, skulptur, Stockholm, träd

Frostigt

Och så ett par frostnupna kajaker som väntar på att stuvas undan för vintern.

Dom här bilderna har jag inte tagit på Odenplan… Vi har varit en vända norrut för att vintra lilla stugan.
Nu ska stugan sova där bakom sina fönsterluckor tills våren och ljuset är tillbaka. Och värmen. Lite ruggigt att tänka på hur många månader det är tills dess. Ibland kan jag inte låta bli att förundras över att vi (jag) bor i det här landet med dess långa vinter och med dessa snabbt mörknande dagar en bra bit av året. ”Nå men så flytta då!” tycker jag mig höra nån säga. Nä… det finns ändå en hel del bra med det här landet (hm, bortsett från SD och en del annat). Och jag får väl vara glad att jag inte bor på Kolahalvön eller nåt sånt i stället. (Klicka för större bilder)

Andra bloggar om: höst, frost