Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Sommarläsning

Hm, det blir glest med bloggandet under sommaren. Jag läser i stället för att blogga. Fast det har blivit en del om tärnor och ekorrar och sånt på Arundo-bloggen (Senaste på Arundo, länk i högerspalten). Normalt läser jag en bok i taget, men nu har jag haft två på gång ett tag. Håller fortfarande på med Joyce Carol Oates bok ”Vad jag levde för”, den tar nog en eller annan kväll till. Men vid sidan om den läser jag om Raoul Wallenberg – och detta med verkligt stor behållning – inlevelse, rörelse…tårar i ögonen, klump i halsen eller som en sveda i magen kanske.

Upprinnelsen till den här läsningen är en diskussion vi hade några stycken för ett tag sen. Vi talade om finska vinterkriget, om andra världskriget, om hur olika länder agerade, om skam och skuld. Jag insåg att jag visste för lite om Raoul Wallenberg. Visst, jag har förstås vetat att han räddade judar i Budapest mot slutet av kriget, det här med skyddspassen m.m., och naturligtvis också att han försvann i Sovjet, att man fortfarande inte vet säkert vad som hände honom och om det djupt skamliga att svenska myndigheter inte gjorde tillräckligt alls för att försöka få honom fri och inte heller för att få reda på sanningen om hans öde. Nu vet jag en del mer än det där. Jag började med Bengt Jangfeldts bok ”Raoul Wallenberg. En biografi” (2012) och nu håller jag på med Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg” (2012). Jag har inte läst klart den än men vill nämna böckerna nu i alla fall.

Läs om Raoul Wallenberg! Ska man bara ta en av dom känns det just nu för mig som om Carlbergs kommer i första hand. Kanske för att den målar människan Raoul Wallenberg på ett fullödigare sätt. Man får veta mycket om hans uppväxt, hans familj m.m. Han verkar ha varit en charmerande person och också en person som med dagens språkbruk kunde ”tänka utanför boxen”. Carlberg citerar bl.a. diplomaten Per Anger om hur Raoul Wallenberg var i Budapest: ”Han var modig, han hade fantasi och han hittade alltid lösningar.— Han var en mycket varm person, men kunde samtidigt vara oerhört korrekt, en kall organisatör och förhandlare. Och så var han ju skådespelare. Absolut. Han kunde förvandla sig själv till en väldigt brutal person. När han talade med tyskarna använde han deras språk och skrek åt dem”.

Men som Ola Larsmo skriver om dom båda böckerna: ”…detta är inte en tävling. Tvärtom handlar det om att vi nu fått två ingångar till ett svenskt öde vi inte kommer ifrån och till hur Wallenbergs allt starkare närvaro, sextiofem år efter sin död, tvingar oss att ställa svåra frågor om vad svensk utrikespolitik är och har varit. Och vad vi fortsatt vill att den står för”.

I samband med Raoul Wallenbergs öde och i vilken utsträckning UD och andra myndigheter agerade eller inte agerade – och i vilken utsträckning ”vanliga människor” reagerade eller inte, tryckte på om handling eller inte gjorde det – är det lätt att tanken snuddar vid en annan människas öde – Dawit Isaak, som suttit i fängelse i Eritrea sen 2001. Aktioner av olika slag har varit igång för att få honom fri, och från UD-håll tillämpar man s.k. ”tyst diplomati”. Men vad händer egentligen? Åren går. Hans liv går.

Hm, ja det var en utvikning från sommarläsningen. Men som sagt, böckerna om Raoul Wallenberg kan jag verkligen rekommendera. Här har du Ola Larsmos recensioner av dom:
Om Bengt Jangfeldts bok i DN här. Och så om Ingrid Carlbergs bok i DN här.
Per Svensson skrev om båda böckerna i Sydsvenskan här.

Fem filmer

Många bloggare håller på med listor av olika slag. Jag har inte gjort det vad jag minns men nu kommer en liten lista i alla fall. Jag frågade mig: Vilka fem filmer betyder mest för mig? Vilka fem filmer skulle jag vilja ta med mig till den där öde ön (om det går att titta på dom)? Vilka fem filmer ser jag gärna om? Rätt omöjliga frågor förstås och framför allt alldeles för få med bara fem. Men det här hör till området flams och trams – en sorts ”divertissemang”- så det får gå.

Verkligen inte lätt att välja. Just nu har jag kommit fram till att jag skulle ha 2 roligare filmer + 3 mer allvarliga. Så här nånting – utan inbördes prioritering: ”Meningen med livet” (Monty Python), ”Midnight run” (actionkomedi med Robert de Niro) – ja, det där är alltså dom roligare filmerna. Nu kommer allvaret: ”Den tredje mannen” (klassiker från 40-talet, Orson Welles m.fl.), ”Fanny och Alexander” (Ingmar Bergman), ”Pierrot le Fou” (60-talsfilm, Tokstollen på svenska, Jean-Luc Godard med Jean Paul Belmondo m.fl). Ja, så börjar jag förstås fundera över vilka godingar jag missat nu. Nån Woody Allen, kanske? Och om jag borde byta ut nån av dom utvalda fem. Alla dom jag valt är ju rätt gamla. Finns det verkligen inga riktiga bra av lite färskare datum? Nåja, just nu får det vara så här.

Så där kan tankarna gå när jag vill roa mig själv lite i den härliga svenska sommaren. Det blir som lite mothåll av trams och flams mot alla hemska nyheter från utlandet som når mig mitt i sommaren. Läser med sorg och bestörtning om Israel, Gaza, Syrien, Irak m.m. En artikel i DN igår gjorde mig inte gladare. Den handlade om utdömda straff bl.a. i Saudiarabien, och att man fortfarande år 2014 dömer folk till piskrapp! ”Piskan viner över det fria ordet” skrev DN. Läs här. Hur överlever man 1000 piskrapp?

Språkklåda

Ett citat ur en bok kommer strax. Huvudpersonen funderar på om han ska smyga på den man som tydligen smyger på hans styvdotter. Han gillar tanken att smyga på den som smyger, och så att ha med sig revolvern i fickan. Sen står det så här: ”Men bestämde sig för att inte göra det, det är inte värt, du är en aktad medborgare med två miljoner på fickan och den jäveln är bara skit på dina skor, om du skjuter honom, har åklagaren inget annat val än…” osv.

Det jag undrar över är det där ”skit på dina skor”. Det förekommer på flera ställen i boken. Det måste vara dålig översättning. Inte är det ett svenskt uttryck! Vad skulle man skriva på svenska? ”…den jäveln är bara en fluglort på väggen”? eller ”…inte värd ett ruttet lingon”? Sånt där som ”skit på skorna” kan reta mig. Det känns som om det börjar klia nånstans.

Ett exempel till. Jag har en bok om fotografering skriven av en amerikansk fotograf. Jag köpte den – tyvärr – i svensk översättning. Boken innehåller fina bilder och fotograferingstips. Men den visade sig vara så erbarmligt dåligt översatt att jag nästan inte kunde läsa den alls. Som inledning till ett avsnitt om ljussättning står det t.ex.: ”Saker att komma ihåg när du är på plats och flygande exkrement träffar de roterande bladen i takfläkten”. Det är väl för sjutton hakar inte svenska! Och dessutom väldigt klumpigt formulerat. Usch! Vad hade varit en bättre översättning? ”…när hela helvetet brakar loss…när allting trasslar till sig…när allting brakar ihop…när allting ”skiter sig”…när allting går åt helvete…” Jag vet inte, men inte ska det stå så där i alla fall. Vet inte om översättaren tror att det är bra översatt eller om det t.o.m. kan vara så att man ser det som ett skämt att skriva så där. Det finns en del mer eller mindre skämtsamma formuleringar i boken, den är liksom skriven i en lite lättsinnig jargong – vilket väl ger mig viss klåda det med.

Nånstans såg jag en kommentar om just den här  fotoboken där nån funderade på om den var översatt med Googles översättningsprogram. Fullt så tokigt är det inte ändå, men nästan. I alla fall knappt läsbart, ger klåda. Knasiga översättningar av engelska ser man ju i tidningarna ofta också förresten, fast just nu kommer jag inte på nåt exempel.

Vad är det för böcker jag talar om då? Jo, citatet i början kommer från den första bok jag läser av Joyce Carol Oates: ”Vad jag levde för”. Skriven på ett rätt speciellt sätt: berättelsen sker i tredje person, vi får läsa om vad huvudpersonen gör, vilka han träffar osv, men samtidigt är det som om vi läser hans tankar och känslor – rakt ut inne i texten utan nåt ”pratminus” eller annan markering. Berättarens text är s.a.s. sammantvinnad med huvudpersonens tankar och reaktioner.  Tror inte jag läst nån bok med detta sätt att berätta tidigare, eller i varje fall inte lika konsekvent genomfört…eller också har jag bara glömt. En rätt vanlig förklaring nu för tiden.
Fotoboken jag citerade ur heter ”Fotografens ögonblick” och författaren är Joe McNally. Vad översättaren heter hoppar jag över av finkänslighet. Har du tänkt skaffa boken och funkar det för dig att läsa sånt på engelska så köp den inte på svenska!

Plattjobb

_DSC5700_beskurenByggnaden som ska vara entré till både tunnelbanan och Citybanan på Odenplan växer långsamt fram. Nu håller man på och sätter upp ljusa plattor på fasaden.

En av dom nya ingångarna har man öppnat för t-baneresenärerna,  det är den som vetter mot Karlbergsvägen (se bild nedan).

Mycket jobb återstår innan vi kan röra oss över Odenplan som förr igen. Man ska ju bygga kafé och cykelgarage också. Om man tänker kånka dit den nedmonterade gamla Sippans kiosk också och bygga upp den igen vet jag inte. För ett par år sen lovade ansvarig politiker i Stadshuset att kiosken skulle återuppstå, men det kan ju ha varit en sån där politikerfloskel av typen ”det är ett löfte att det är en målsättning som vi lovar att ha som mål att arbeta för” eller hur det nu var hon sa, Ingela Thalén, en gång för många år sen och inte alls i samband med Odenplan.

_DSC5696_edNåja, för egen del sörjer jag inte om man låter bli att sätta tillbaka Sippans kiosk. Ställ upp den på Skansen istället!

Däremot hoppas jag dom anstränger sig att få upp ett par stora träd på Odenplan som ersättning för dom 17-18 träd dom tog ner inför bygget av Citybanan för ett par år sen nu. Troligen delvis i onödan. Med lite god vilja och tekniskt kunnande hade säkert några av dom kunnat sparas. Men tyvärr är det så att träd inte verkar vara nåt man prioriterar i stan. Det går liksom väldigt lätt att ta bort dom. Det är som om planerarna i stan inte fattar hur lång tid det tar för träd att bli stora.

Jag saknar den över hundra år gamla kastanjen och dom stora vackra lindarna som stod på Odenplan innan Trafikverket kom dit med sina mordiska motorsågar. Jag minns så väl känslan av att gå under dessa stora träd en sommarkväll med blåst i dom stora lövkronorna. Hm, jag vet…jag har tjatat om det här tidigare. Jag förlåter dom inte. När det gäller nedsågandet av stora uppvuxna träd är jag långsint.

En gammal bil

När jag var liten fick jag nån gång den här bilen.

_DSC5682_ed600Jag tyckte mycket om den, lekte med den i vardagsrummet och bevakade den säkert noga så mina systrar inte fick tag på den. Man trycker den mot golvet och drar den framåt ett par gånger och när man sen släpper den så kör den. Den funkar fortfarande någorlunda trots att underredet hänger löst. Bilen brummade så högt och jag lekte så länge med den att jag fick huvudvärk ibland.

Min mamma gjorde en familj av modellera – fast vi sa alltid knådlera – som åkte i bilen. Det fanns en pappa, en mamma, tre barn _DSC5687_ed722och en tax. Taxen låg på taxars vis hoprullad och sov på soffan i baksätet där den fick samsas om utrymmet med dom tre barnen. Mamman hade klänning och hatt om jag minns rätt. Tyvärr är knådlerafamiljen borta sen länge, men det var här dom satt.

 

Okunniga babblare

Läser en artikel i SvD som ger en hel del igenkänning. Artikeln handlar om en bok av den amerikanska författaren och historikern Rebecca Solnits essäsamling ”Men explain things to me”.

Hon benämns förresten också ‘aktivisten’ i artikeln. Det får mig att fundera över vad det begreppet innebär. Aktivist? Inom vadå? Är en aktivist samma sak som en debattör? Jag tar mig en titt i Wikipedia där det står så här om ordet aktivism: ”Den numera helt dominerande betydelsen handlar i stället om aktiviteter som föregår eller föregriper ett politiskt beslut. Aktivism är då en samlande benämning på alla former av medveten politisk aktivitet för att påverka exempelvis politiska beslut eller ett företags agerande. Aktivism kan exempelvis syfta till att stödja en företeelse, protestera mot upplevda missförhållanden eller åstadkomma en förändring i fattade eller föreslagna beslut”.

”…protestera mot upplevda missförhållanden…” Hm, tänk om jag är aktivist, aktivist i det lilla kanske? Är jag det? För att jag ibland bloggar om sånt jag är upprörd över (SD, rasism, fascism, Migrationsverket, svensk polis och rättsväsende, Trafikverket m.m.). Njae…. men nåja, det var inte det jag skulle skriva om nu, utan tillbaka till Rebecca Solnit.

Rebecca Solnit skriver om företeelsen ”mansplainer”, män som – gärna lite nedlåtande – förklarar saker för kvinnor. Katrine Kielos använde begreppet ”monologmannen” i en annan artikel och kanske betecknar det samma sak. Det handlade väl då kanske mer om män som efter ett föredrag ska ställa en fråga från auditoriet men gör det i form av en monolog istället, jag minns inte riktigt. Så här står det i artikeln om Solnits essäbok:
”Människor av båda könen kan orera om helt irrelevanta saker. Men den okunnige babblaren är ändå könsmärkt, även om Solnit skyndsamt betonar att det givetvis inte handlar om alla män: ”Män förklarar saker för mig, och för andra kvinnor, oavsett om de vet vad de pratar om eller ej. Vissa män. Alla kvinnor vet vad jag pratar om.

Ja, just det, alla kvinnor vet… Och när det sker t.ex. i minglandet på en fest, skriver SvD:s skribent: ”Vi är många som snällt nickat med. Trots att vi insett att mannen bredvid inte har en susning om vad han ångar på om. Trots av vi är mer pålästa. Men är företeelsen mer än ett störande inslag på ett mingel? Solnit höjer blicken. De här vardagsmonologerna i det lilla flyter över i hur kvinnor tystas i det stora. De visar för unga kvinnor att makten och världen inte är deras”.

Intressant och som sagt nog känner jag igen det. Och vad göra då? Säg emot babblaren! Och var påläst! Det är förstås inte alltid så lätt om det gäller festmingel och man inte i förväg vet vad som ska komma att diskuteras. Men vet man det kan man ju fräscha upp kunskaperna innan om man känner att det behövs.

Läs artikeln i SvD här.

Fågelparaply

Tillökning i fågelfamiljerna i skärgården. En sjöfågel – knipa? – verkar bo i en stor holk nära stranden. En svartvit flugsnappare och hans fru har slagit sig ner i holken på vägen mot uthuset. Dom flyger av och an och turas om att mata ungarna därinne. Ett svanpar glider sakta omkring på det lugna vattnet, sticker ner sina långa halsar och hittar nåt ätbart. Deras små ungar kommer efter och lär sig och lär sig. Måsarna här utanför har 3-4 ungar som växer sig stora väldigt snabbt. Ett tärnpar som envisats med att lägga ägg direkt på vår lilla strand har alldeles nyligen fått fram resultatet: två små tufsiga brunspräckliga ungar.

Föräldrarna är väldigt beskyddande, minst sagt. Det går ut över oss. Vi behöver väl inte direkt fajtas med dom, men försvara oss måste vi. Dom är väldigt argsinta och kommer under högt tjattrande och störtdyker med öppen näbb rakt ner mot oss. Det är en speciell känsla att titta in i ett rött tärnegap på sisådär 1 meters avstånd. Kommer dom åt så smäller dom ihop näbben och hackar oss i skallen. Man måste vifta med nånting ovanför huvudet för att undvika att få sig en smäll, men det är inte alltid man klarar sig ändå. Bäst är att använda paraply.

För två år sen diskuterades i bloggen om dom fåglar jag fotat var silvertärnor eller fisktärnor. Åsikterna gick isär. Se inlägget Mörkögd argbigga. Själv tror jag mest på silvertärna (kanske delvis för att jag vill att det ska vara såna!).

Två bilder från i dag på familjelycka i tärnfamiljen kan du se på min andra blogg Arundo här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 106 andra följare