Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Kalsong för bra torkväder

Ta hand om tvätten – roligt? Nej, inte så värst. Mest skönt när det är klart, tycker jag. Och rätt tråkigt är det att efteråt plocka in ren tvätt där den ska vara. Viss tendens finns att tvättade plagg blir liggande på soffan eller nån stol för prokrastinering till nästa dag.

Men en tankeställare kan man få genom att läsa om hur det gick till att tvätta för länge sen, långt innan man hade tvättstuga i huset eller egen tvättmaskin i badrummet. Min morfars far berättar i sina dagboksanteckningar ganska utförligt om hur tvätten gick till i hans barndomshem i Halmstad omkring mitten av 1800-talet. Familjens tvätt lämnades bort till tvätterskor. Min morfars far skriver:

”Tvätt var på den tiden en vidlyftig förrättning. Ett par hjälpgummor kommo vid 8-tiden på kvällen och undfägnades med gröt och mjölk. Därefter började arbetet. I en stor järngryta (”pannmur”) koktes vatten, i vilket hängde en askpåse. Vattnet östes över tvättbaljor, vari de torra kläderna, plagg efter plagg, gnuggades med händerna. Tvättbräde hade ännu icke kommit på modet. De gnuggade kläderna lades i två stora bykkar, i vars botten fanns en på vedträn vilande påse, innehållande bok- eller björkaska. På kläderna östes hett vatten från pannmuren. Vattnet rann ut i en balja, vars innehåll hälldes i pannmuren, och så fortsattes denna cirkelgång ett tjugutal varv. Detta kallades att byka och ifrågavararande arbete förrättades vanligtvis av pigan. Gnuggningen och bykningen pågick hela natten och påföljande dag. När gummorna gnuggat ifrån sig, kunde det hända, att de kunde beredas ett par timmars sömn, men pigan fick under tiden oförtrutet hålla på med bykningen.

Sedan denna del av tvättarbetet äntligen var fullbordat, skulle de stora, tunga bykkaren forslas till stadens tvättkälla, där kläderna skulle klappas, sköljas och upphängas till torkning. För ändamålet var en dräng vidtalad att köra det tunga lasset till källan. Han infann sig efter avtal vid 9-tiden på kvällen, ibland först framemot midnatt, och biträddes vid pålassningen av ett par andra starka karlar. Så bar det iväg med hela sällskapet. Det hände ibland, att om någon markerat plats vid källan för att få renare vatten, detta inte respekterades av senarekommande gummor , och då uppstod ett förskräckligt högljutt gräl emellan tvätterskorna. Konversationen vid tvättbräderna runt källan var för övrigt mycket högljudd hela tiden, medan klappningen och sköljningen pågick. Frampå morgonen var även detta arbete fulländat och nu återstod endast upphängningen på medförda klädstreck i och för torkning. Var det vackert väder, försigick denna rätt fort och hemforslingen av tvätten kunde slutligen företagas.”

Jag förstår ju inte riktigt alltihop utan får googla lite efter förklaringar. Varför låg det t.ex. vedträn i botten på ”tvättunnan”, den s.k. pannmuren? Och vad var det där med aska? Hittar att vedträn la man i botten på pannmuren för att kläder och annan tvätt inte skulle åka ut genom tapphålet nertill där tvättvattnet skulle rinna ut. Nånstans läste jag att man brukade klä hela pannmuren inuti med några grova lakan eller liknande. Askan var den tidens tvättmedel tydligen. Låter ju lite märkligt. Hm, borde inte tvätten bli svart av askan? Men det handlar alltså om s.k. pottaska som utvanns ur lövträd. Man urlakade askan i lerkrukor – pots – därav ordet pottaska.

Sen gällde det att packa tvätten rätt i pannmuren. ”Ett par smutsiga karlkalsonger lades underst, då ansågs torkvädret bli bra. Den smutsigaste tvätten placerades underst, där var askan mest effektiv”, läser jag på en webbsida om pottaska.

Och tänk att så sent som i en text från 1948 (»Ekonomisk hemtvätt» utgiven av Skattebetalarnas Förening 1948) hittar jag råd om hur man ska byka tvätt i bykkar med träklossar i botten och asklut m.m. Tvättstugor i husen började kanske inte komma förrän framåt åren kring 1950. Jag vet inte så noga. Har inte fördjupat mig mer i tvätthistoria än så här. Den som är intresserad och vill veta mer kan ju googla lite mera. Och så hittar jag att det faktiskt finns ett tvättmuseum: Hagalunds tvätterimuseum.

Jahaja, som sagt, det var en djupdykning i tvättbaljan med hjälp av min morfars far. Kanske blir det mer ur hans anteckningar framöver nån gång om andan faller på.

Om Hagalunds tvätterimuseum på Wikipedia här.
Sida om pottaska här.

Gryningshäst

IMG_0910_Gryningshäst_edPå Riksmuseet i Solna kan man beskåda den här lilla hästen. Forskarna kallar den Gryningshäst. Låter poetiskt, tycker jag. Vetenskapliga namnet är Hyracotherium eller Eohippus, och Eohippus betyder just ”morgonrodnadens häst”.

Och även om ordet gryning väl inte är lika vackert som ordet morgonrodnad ligger det ju nåt hoppfullt och förväntansfullt i ordet, eller hur? Man har en hel ny dag framför sig. Och man får ju låta bli att tänka på den politiska utländska nasse-rörelse som nu använder ordet i sitt namn.

Gryning, morgonrodnad, på engelska dawn, på franska är det tydligen aube – fast jag tänkte på crépuscule. Det betyder nog halvmörker eller vad det nu ska vara för svenskt ord. Halvdager kanske? Crépuscule betecknar i varje fall både gryning och skymning – den där stunden strax innan solen går upp och även stunden strax efter solnedgången. Och så finns ju uttrycket ”entre chien et loup” –  ”mellan hund och varg” – dvs så dunkla ljusförhållanden att man inte kan se skillnaden på en hund och en varg. Ja, oj, nu håller jag på och vecklar in mig i ord igen. Men det är lite roligt med denna typ av uttryck.

Gryningshästen levde enligt Wikipedia ”för mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan, under eocen.”
Slut på föreläsningen!

Utsikt från Fåfängan

En dag sitter vi uppe på Fåfängan och tittar ut över vattnet. Detta var häromveckan, och det gick inte att beställa nån räkmacka och en öl: stängt för säsongen. Men utsikten kunde man ju titta på ändå. Och så fick vi syn på en mysko farkost. Har man då glömt ta med kikaren kan man ta en bild med kameran och dra upp lite i datorn efteråt för att förstå vad det är man suttit och spanat på. Så här blev det.

_DSC6103_ed3Det är Beckholmen som syns i bakgrunden. Som vanligt, större och klarare bild om du klickar på den.

Gårdarnas musik

Kommentera valet? Nej, jag ids inte. Och snart har en hel vecka gått. Tidningarna är fulla av analyser och idéer om hur det ska gå. Bards teckning i DN i dag var rolig. Mycket mer än så blir det inte i bloggen – inte nu i alla fall. Och vad jag tycker om SD vet ni redan, ni som brukar titta in här emellanåt.

Det är kanske den sista lite varmare dagen (dom hotar ju med att höstkyla och ruskväder är på ingång) och jag står på balkongen och tittar på brandväggen med det alltmer rödskiftande vildvinet. Musik hörs nånstans ifrån. Det är inget ”bumpa-bumpa”. Nej, det är nån som spelar lugnt, vackert och klassiskt på ett blåsinstrument. Han eller hon håller bara på en kort stund, sen blir det tyst. Men ett trevligt minne från för länge sen vaknar.

Vi bodde i Birkastan då, och en gång när vi kom ut på innergården hörde vi levande musik från en annan gård. Kanske var det på fiol och något ur Beethovens violinkonsert, jag minns inte riktigt. I alla fall fick vi för oss att försöka ta reda på var musiken kom ifrån. Vi gav oss in på gårdarna. När det gick att klättra från gård till gård gjorde vi det, annars gick vi in från gatan. Dom som känner till Stockholm vet att detta måste vara många år sen innan alla portar fick kodlås. Det var ett litet trevligt äventyr att ta sig fram så där på och mellan gårdarna i Birkastan. Vem som spelade fick vi aldrig reda på, musiken slutade förstås innan vi kom fram till rätt gård.

Ett annat och betydligt äldre minne dyker också upp: gårdsmusikanter på sent 50-tal. Vi är hos morföräldrarna på Kungsholmen i Stockholm. Dom bor tre trappor upp i ett gammalt hus utan hiss. Vi barn hör levande musik från gården och får under överinseende av nån vuxen luta oss fram försiktigt i ett fönster och titta ner. På den stenlagda gården långt därnere står ett par ”gubbar” med gitarr och dragspel. Mormor sveper in några mynt i lite stanniolpapper så det blir som små paket som vi får kasta ner till musikanterna. Dom tackar genom att ta av hatten och buga upp mot fönstren. Jag minns dom som mörkhåriga och klädda i färggranna kläder, men det kan vara en efterkonstruktion. Gårdsmusikanter – ett yrke som numera är borta. Gatumusikanter finns ju, men på gårdarna kommer dom inte in.

Eugène_Atget_1898–99Ja, det var det…några minnen av musik från gården. Idkat musik på gården har jag själv gjort – i alla fall på så sätt att vi sjungit tillsammans på gårdsfester i huset där jag bor nu. Sånt som ”På vår balkong, på vår balkong / hoppar koltrastarna hage hela dagen lång. / Men runt omkring, men runt omkring / sitter sparvarna och tjurar och gör ingenting. Osv, osv” – framförs företrädesvis i kanon, tills grannarna storknar.

Som avslutning fick det bli en gammal bild från Paris 1898/99, en positivhalare ackompanjerar en flicka som sjunger – gissar jag. Eller är hon bara glad över alla franc – eller centimes kanske – som parisarna kastar ner till dom? Fotot är taget av Eugène Atget, fransk pionjär inom dokumentärfotograferandet.

 

Tröst

IMG_0826_edNu har jag bott i Stockholm i bra många år, men det finns fortfarande platser jag inte upptäckt. Bilden visar bronshästarna i Tjurbergsparken på Söder. Hästarna är gjorda av konstnären Berto Marklund och kom till parken 1979. Jag tänkte först att den ena hästen tröstar den andra för att den förlorat ett framben, men sen ser jag att båda hästarna saknar ena frambenet. Dom behöver nog både tröst och stöd.

Tjurbergsparken kände jag inte alls till tidigare. Det är ett berg – eller snarare en kulle eller höjd – där man anlagt en park. Området ligger bakom Blomsterfondens hus på Ringvägen.

Tjurberget var förr betesmark för hästar, kor och får. Det är väl därför dom två bronshästarna står där. Ovanför sluttningen ligger Helgalunden och där finns det som tidigare var Katarina realskola och fram till 2008 Teaterhögskolan. I dag är byggnaden Internationella Gymnasiet Södermalm. Och så finns Allhelgonakyrkan – i trä –  där. Fast den hann jag inte titta på alls när jag var där häromdan.

För länge sen fanns här en väderkvarn som hette Hälgan. Enligt Wikipedia är mjölnarens stuga kvar där bredvid kyrkan nånstans. Jag som gillar gamla hus får nog ta mig en promenad dit endera dan och titta lite mera.

Retro

Ja, tänk först när man vill skaffa nån ny grej istället för nån gammal som man redan har förstår man att uppskatta den gamla: nämligen när nån ny variant inte finns på marknaden längre!

Jag trodde det skulle vara lätt som en plätt att köpa nya skopor till vattenhinkarna i stugan på Sandskär. Dom gamla plastskoporna börjar se lite slitna och ledsna ut. Men hej vad jag bedrog mig! Vattenskopor är inte modernt. Jag har gått runt i varuhus, campingaffärer, järnaffärer och affärer med seglar- och sjöprylar. Har inte hunnit med affärer med bastutillbehör än men gissar att dom skoporna är för små. Men i alla dom andra affärerna finns inga skopor. Nada! Helt skopbefriat. Dom gamla skoporna i s.k. Hammarplast finns alltså inte längre. Inte såna här i alla fall:

_DSC6100_ed2Detta verkar alltså numera vara en raritet. Googlar man på skopor hittar man just den här modellen på Tradera under rubriken Retro. 60-tal? 70-tal?

Skopor i rostfritt går att hitta (riskerar att rosta i stugan – jodå, det gör dom visst det!) och även enstaka helt runda i plast går att snoka fram visar en tillskyndande och mig närstående skopletare, men inte just den här funktionella och mycket hällvänliga varianten. Jag trodde ju den skulle finnas lite överallt.

Beror plastskopornas minst sagt tynande tillvaro på marknaden på att plast anses onyttigt?

Det här är inte bara ett inlägg om en vardaglig pryl – det är ett inlägg om alltings förgänglighet och om hur livet rusar på och lämnar oss vilsna och sökande efter sånt vi trodde fortfarande fanns – och som inte finns längre. Där står vi storögda och förvånade och känner oss förbisprungna och undrar vad som hände egentligen – och varför. Suck!

(Men visst är det en fin bild? Den blir större om du klickar på den).

Albert Camus

Jag har inte läst en enda bok av honom – Albert Camus, nobelpristagare i litteratur 1957, sorgligen död i en trafikolycka 1960. Häromdan snubblade jag över ett citat av honom, som på franska lyder så här: “Au milieu de l’hiver, j’ai découvert en moi un invincible été.”

Blir i översättning ungefär så här: ”Mitt i vintern upptäckte jag inom mig en oövervinnerlig sommar”.  Visst är det ganska vackert?

Sommaren är knappt slut och vintern är inte här än, men ändå… Camus’ ord funkar förstås finemang för en sån gammal optimist som jag. Men hörni, om jag ska läsa en enda bok av Camus, vilken ska jag ta då? Tacksam för tips! Är det nån som läser Camus nu för tiden förresten?

 

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 110 andra följare