Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Trögfattad

I en reklamfilm för en hamburgerkedja som visas på bio nu får man se en värmländsk bonde på sin gård. Han talar om vilken fördel han har som är bonde för att han kan få jobba precis hur mycket som helst. Han sitter och dricker kaffe i köket och talar om hur tråkigt det skulle vara om han inte hade djuren, särskilt korna tycker han om. Sen går han ut och man hör honom säga att dom nån gång räknat ut att han böjt sig si och så många tusen gånger i sitt liv ”och en går ju som en spatti anke”. Och bonden ser rätt hjulbent ut där han vaggar fram. Och så säger han nåt mer innan han rundar av med att det gäller att stå ut och att allting ordnar sig till slut ”för de’ gör de'”. Varje gång det där som jag inte fattar ska komma tänker jag att ”Nu, den här gången, ska polletten trilla ner och jag ska förstå vad karln säger” men nej då. Och jag går på bio ofta – verkligen ofta – så jag har haft många chanser. Egentligen är det ju inte alls viktigt för mig att få reda på vad bonden säger (trevligt med bönder; men hamburgerkedjan gillar jag inte) men det är lite retfullt ändå att inte snappa all den där värmländskan. Och så väcker det ett minne från för länge sen – i England på 60-talet.

Ely är en liten stad en bit nordväst om Cambridge. Stan har gamla anor: ursprunget är tydligen ett kloster som grundades år 673 av Ethelreda, dotter till Kung Anna av East Anglia. När jag läste det där om Kung Anna tänkte jag att ”aha, en kung kunde heta Anna, var det en kvinna som var kung, kanske?” och så mindes jag det där jag lärde mig om drottning Kristina när det var en utställning om henne på Livrustkammaren häromåret. I utställningen beskrev man hur Kristina fostrades till kung av Sverige, inte drottning. Hade hon varit drottning och sen gift sig hade maken blivit kung och därmed stått över henne och så ville man inte ha det. Så jag tänkte att det var kanske så med den engelska Kung Anna också, men nu visade det sig vara fel: Kung Anna var man, inte kvinna. Ok, det där var egentligen ”beside the point” i det här inlägget. Tillbaka till Ely:

Det finns en fin katedral i Ely som jag inte har sett. Det enda jag sett i Ely är järnvägsstationen där jag skulle byta tåg en gång för väldigt länge sen. Jag måste ha kommit i god tid före avgångstid för flera andra tåg passerade när jag stod där på perrongen och väntade. Varje gång annonserades det ankommande tåget i högtalaren och den kvinnliga rösten rabblade snabbt ur sig en tirad om vagnar och sånt som alltid avslutades med ”The train carries a hum-hum-hum hum-hum”, dvs hum-hum sa hon ju inte utan nåt annat som jag inte kunde urskilja. Jag vet inte hur många tåg som passerat innan jag till slut snappade att hon sa: ”The train carries a miniature buffet” – alltså att det fanns en liten byffévagn på tåget. Jag tänker på det där ibland när det är nåt meddelande som upprepas och upprepas och jag ändå inte fattar precis allt som sägs. ”Knäck i lurarna”? Men nej då, jag var väl 22 år eller så och det var absolut inget fel på min hörsel, jag kunde bara inte dechiffrera det engelska uttrycket.

Det är lustigt med såna där språkliga fenomen, och det finns förstås fler närliggande exempel när man först inte fattar. Har du t.ex. tänkt på det där mycket korta ögonblicket när man faktiskt kan höra sitt eget modersmål som ett främmande språk? Alltså när man utomlands nånstans eller kanske på en flygplats hör några personer prata och man tror att dom talar på ett främmande språk och man försöker höra vad det är för språk när man efter ett mycket kort ögonblick plötsligt inser  att dom talar svenska. Då har man mycket kort fått höra svenska som främmande språk.

Ja ja, det där var lite om att att höra utan att fatta – några funderingar om ord och språk. Annars finns det ju mycket annat språkligt som är aktuellt dessa dagar  – inte minst eufemismer. Som att när försvaret låter marinens fartyg dom avslutande dagarna av den där ”ubåtsjakten” (som inte skulle kallas ubåtsjakt) så vill man absolut inte tala om det som en neddragning utan kallar det omprioritering eller vad det nu var (hittar inte artikeln just nu). Och när nya regeringen höjer marginalskatten så säger Magdalena Andersson att människor ”får möjlighet att bidra mer till välfärden”. Hm…

Om Kristinas uppfostran till kung i Populär historia här.

Odenplan länge sen

Jag tänkte att jag skulle lägga ut en bild här snart från byggplatsen för Citybanan på Odenplan. Tänkte plåta vid soligt väder om det blir nåt mer sånt detta år. Har funderat på om det skulle gå att hitta nåt som kan anses vackert på Odenplan av i dag. Det är en utmaning som jag nog inte klarar. Jag har gått runt och spanat lite i väntan på den där soliga dagen. Men tills dess får det duga med en tillbakablickande bild. Är väl inte direkt vacker den heller men i alla fall…

Odenplan1962_2108-13Så här såg Odenplan ut i augusti 1962. Jag bodde inte i Stockholm då men jag känner igen husen som ju fortfarande finns i dag. Till vänster bortom dåvarande T-banenedgången med sitt karakteristiska tak går Norrtullsgatan norrut. Bilden är ju tagen lite snett mot kvarteret där Handelsbanken fortfarande ligger på hörnet (kv. Orion) och därför ser man inte Stadsbiblioteket som ligger till höger i den svaga backen ner mot Sveavägen. Huset som det står ”varje morgon Dagens Nyheter” på ligger på andra sidan Sveavägen mitt emot Stadsbiblioteket. (Syns bättre om du klickar på bilden).

Bilden har jag lånat från Stockholmskällan. Där står följande text:”SJ:s busslinjer 15 och 16 ersatte spårvägslinje 15 i augusti 1959. Busstypen på bilden kallades ”raketer” av förarna.” (Stockholmskällan. Bildens upphov: Håkan Trapp. Objektidentitet: 2108-13. Publicerat av Spårvägsmuseet).

_DSC6301_edStora kontraster dessa dagar. Igår en fantastiskt vacker dag med promenad på Djurgården, Blockhusudden, Isbladskärret (såg inga hägrar alls) med mera. Satt t.o.m. ett tag på en bänk och läste i solskenet. I dag grått och under senare delen av dagen och kvällen regn regn regn – ihållande regn som SMHI väl brukar säga.

Vi gick en promenad i underjorden. Så här kan det bli när man bränner av en blixt där det finns besökare iförda Trafikverkets skyddsvästar med reflekterande band. Vi var ca 45 m under markytan nere i tunnlarna för Citybanan under Centralen. Mycket folk var det, och rätt blött och grått därnere också. Och mörkt. Här och var fanns informationsstationer med bilder, beskrivande texter och kartor och bemannade av engagerade ”trafikverkare” som berättade om bygget. Man håller tidplanen och även budgeten svarade en av dom glatt när jag frågade. Än så länge, tillade han för säkerhets skull.

På Odenplan framskrider bygget också och kanske ordnar man nån visning där längre fram. Jag lägger nog ut nån bild från Odenplan och byggplatsen här snart igen om det blir en vacker dag för fotograferande.  Odenplan har inte varit med sen före sommaren ser jag. En ful, rafsig och rörig byggarbetsplats ser i alla fall lite trevligare ut om solen skiner och himlen är blå.

Nej du, Per!

I DN i dag sjunger Per Wästberg nya Nobelcentrets lov med besked. Handlar alltså om planerna för området bakom Nationalmuseum på Blasieholmen i Stockholm. Wästberg avslutar artikeln med ”Den så gott som oanvända tomten på Blasieholmen kan i mina ögon inte önska sig en bättre framtid.” Hur tänker han då? ”Så gott som oanvänd”? Kan han inte se möjligheterna till utveckling som finns på platsen samtidigt som man bevarar dess flerhundraåriga samband med sjöfartens historia i stan?

Till artikeln i DN hör en bild där det nya Nobelcentret lyser vackert guldfärgat. Ja, jisses, vad dom kan ljuga med bilder, arkitekterna!

Bilden i artikeln påminner väldigt mycket om det klart guldskimrande konferenscentret i närheten av Stadshuset – ”Stockholm Waterfront Congress Centre”. Ja, jag menar förstås det som var klart guldskimrande på arkitektbilderna innan kongresscentret uppfördes, men som nu mest ser ut som en hög grå armeringsjärn. Armeringsjärnen kan blänka ”diskbänksfärgat” när solen lyser men guldskimrande?! Nä nä nä! Så har jag aldrig sett dom, och har Per Wästberg gjort det har han haft konstiga glasögon på sig.

Så alltså, vill vi ha ett ”pinnhus” i grått – dessutom i kolosstorlek – på Blasieholmen? Eller vill vi ha ett renoverat tullhus – med en servering kanske – renoverade hamnmagasin, en vacker park och så som i dag skärgårdsbåtar vid kajen? Möjligheterna till detta finns om Nobelcentret förläggs på annan plats än bakom Nat Mus. Gör det!

Har bloggat om platsen ett par gånger tidigare, bl.a. i inlägget ”Stockholm sjöfartsstaden” här.
Artikeln i DN i dag här.

Fiskare

img115_ed3Långt borta från en oktoberdag i Stockholm 2014 – både i tid och rum. En fiskebåt i Indiska oceanen. Fiskarna kommer från nån av Maldivernas alla öar. Landet utgörs av 26 atoller med inalles 1 192 öar, varav 200 är bebodda. Detta enligt Wikipedia.
Bilden tog jag i dec 1988. Håller dessa dagar emellanåt på med utgrävningar bland mina gamla bilder, och då dyker sånt här upp. Letandet bland bilder började egentligen med att jag ville ha med en bild från ombyggnaden av det hus där vi bodde tidigare i min andra blogg, Arundo. Det var en s.k. ombyggnad med kvarboende – vilket i vårt fall innebar att bo i rök och damm och väldig röra tillsammans med våra två ganska små barn. Se sista bilden på inlägget Om kakelugnar på Arundo här.

Blunda undan plåga

Läser i DN i dag en intervju med författaren Steve Sem-Sandberg. Den handlar om hans nyutkomna bok ”De utvalda”. I boken skriver han om barn som plågades och dödades i vetenskapliga försök utförda av nazistiska läkare på ett sjukhus i Wien under andra världskriget. Och jag tänker: Vill jag läsa den? Kommer jag att orka läsa den?

Häromåret läste jag Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Mycket bra, välskriven, djupt engagerande – men plågsam nästan till outhärdlighet. DN skrev i sin recension om boken: ”ett genuint ordkonstverk, detaljskarp dokumentarism transformerad till ständigt djupnande dikt. Och sådana verk förtätar, förskjuter, förändrar, försvårar och fördjupar frågor snarare än besvarar dem.”

Boken var så outhärdlig läsning att jag nästan ångrade att jag alls läste den. Så hur skulle jag då klara av att läsa den här nya där barn säkert spelar en ännu större roll än i den förra? Att läsa om barn som plågas och dödas. Ska man – ska jag – undvika såna böcker för att det är plågsamt att läsa dom? Vet inte. Jag behöver ju egentligen inte övertygas om nazisternas ondska och onda handlingar.

SvD skriver om den nyutkomna boken att ”Steve Sem-Sandbergs i alla bemärkelser formidabla roman är ett viktigt inslag i den pågående läkeprocessen.” Formidabla romaner läser jag ju gärna, men böcker som är plågsamma och som fördjupar sig i människans ondska? Samtidigt kan jag tänka att om min förståelse för hur människor kan fungera, tänka och agera ökar genom att läsa även denna bok så är det ju nåt bra. Helsingborgs Dagblad skriver att boken är ”ett litterärt mästerverk i internationell klass som drar sina frågor om människovärdet rakt in i vår samtid”.

Och ja visst, att läsa om hur det kan gå med mänskliga rättigheter i ett land där nazismen styr är förstås högst aktuellt med den tilltagande nazism, fascism och rasism som finns även i vårt land. En nazist kommer in i kommunfullmäktige i Ludvika. Och i riksdagen en rasist som andre vice talman, en kille som förespråkat dödsstraff, inte värnar religionsfrihet, ser homosexualitet som onormalt m.m. Och en av ”järnrörskillarna” kommer in i Justitieutskottet. Ja ja, exemplen är många. Trist trist över hövan trist!

HD avslutar sin recension med: ”De utvalda” är helt enkelt ett storverk som ingen bör avstå ifrån att läsa.” Hm…så kanske i alla fall. Får fundera. Och jag har gott om tid på mig. Har bara hunnit en liten bit in i ”Wild Swans. Three daughters of China” av Jung Chan och den är på över 600 sidor.  Fängslande läsning hittills i alla fall så kanske går dom där sidorna fort i alla fall.

Hittar inte DN-artikeln med intervjun med Sandberg men här är länk till SvD:s recension av boken ”Steve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan”.
Och här är HD:s artikel: Huset som ingen får glömma.

Kalsong för bra torkväder

Ta hand om tvätten – roligt? Nej, inte så värst. Mest skönt när det är klart, tycker jag. Och rätt tråkigt är det att efteråt plocka in ren tvätt där den ska vara. Viss tendens finns att tvättade plagg blir liggande på soffan eller nån stol för prokrastinering till nästa dag.

Men en tankeställare kan man få genom att läsa om hur det gick till att tvätta för länge sen, långt innan man hade tvättstuga i huset eller egen tvättmaskin i badrummet. Min morfars far berättar i sina dagboksanteckningar ganska utförligt om hur tvätten gick till i hans barndomshem i Halmstad omkring mitten av 1800-talet. Familjens tvätt lämnades bort till tvätterskor. Min morfars far skriver:

”Tvätt var på den tiden en vidlyftig förrättning. Ett par hjälpgummor kommo vid 8-tiden på kvällen och undfägnades med gröt och mjölk. Därefter började arbetet. I en stor järngryta (”pannmur”) koktes vatten, i vilket hängde en askpåse. Vattnet östes över tvättbaljor, vari de torra kläderna, plagg efter plagg, gnuggades med händerna. Tvättbräde hade ännu icke kommit på modet. De gnuggade kläderna lades i två stora bykkar, i vars botten fanns en på vedträn vilande påse, innehållande bok- eller björkaska. På kläderna östes hett vatten från pannmuren. Vattnet rann ut i en balja, vars innehåll hälldes i pannmuren, och så fortsattes denna cirkelgång ett tjugutal varv. Detta kallades att byka och ifrågavararande arbete förrättades vanligtvis av pigan. Gnuggningen och bykningen pågick hela natten och påföljande dag. När gummorna gnuggat ifrån sig, kunde det hända, att de kunde beredas ett par timmars sömn, men pigan fick under tiden oförtrutet hålla på med bykningen.

Sedan denna del av tvättarbetet äntligen var fullbordat, skulle de stora, tunga bykkaren forslas till stadens tvättkälla, där kläderna skulle klappas, sköljas och upphängas till torkning. För ändamålet var en dräng vidtalad att köra det tunga lasset till källan. Han infann sig efter avtal vid 9-tiden på kvällen, ibland först framemot midnatt, och biträddes vid pålassningen av ett par andra starka karlar. Så bar det iväg med hela sällskapet. Det hände ibland, att om någon markerat plats vid källan för att få renare vatten, detta inte respekterades av senarekommande gummor , och då uppstod ett förskräckligt högljutt gräl emellan tvätterskorna. Konversationen vid tvättbräderna runt källan var för övrigt mycket högljudd hela tiden, medan klappningen och sköljningen pågick. Frampå morgonen var även detta arbete fulländat och nu återstod endast upphängningen på medförda klädstreck i och för torkning. Var det vackert väder, försigick denna rätt fort och hemforslingen av tvätten kunde slutligen företagas.”

Jag förstår ju inte riktigt alltihop utan får googla lite efter förklaringar. Varför låg det t.ex. vedträn i botten på ”tvättunnan”, den s.k. pannmuren? Och vad var det där med aska? Hittar att vedträn la man i botten på pannmuren för att kläder och annan tvätt inte skulle åka ut genom tapphålet nertill där tvättvattnet skulle rinna ut. Nånstans läste jag att man brukade klä hela pannmuren inuti med några grova lakan eller liknande. Askan var den tidens tvättmedel tydligen. Låter ju lite märkligt. Hm, borde inte tvätten bli svart av askan? Men det handlar alltså om s.k. pottaska som utvanns ur lövträd. Man urlakade askan i lerkrukor – pots – därav ordet pottaska.

Sen gällde det att packa tvätten rätt i pannmuren. ”Ett par smutsiga karlkalsonger lades underst, då ansågs torkvädret bli bra. Den smutsigaste tvätten placerades underst, där var askan mest effektiv”, läser jag på en webbsida om pottaska.

Och tänk att så sent som i en text från 1948 (»Ekonomisk hemtvätt» utgiven av Skattebetalarnas Förening 1948) hittar jag råd om hur man ska byka tvätt i bykkar med träklossar i botten och asklut m.m. Tvättstugor i husen började kanske inte komma förrän framåt åren kring 1950. Jag vet inte så noga. Har inte fördjupat mig mer i tvätthistoria än så här. Den som är intresserad och vill veta mer kan ju googla lite mera. Och så hittar jag att det faktiskt finns ett tvättmuseum: Hagalunds tvätterimuseum.

Jahaja, som sagt, det var en djupdykning i tvättbaljan med hjälp av min morfars far. Kanske blir det mer ur hans anteckningar framöver nån gång om andan faller på.

Om Hagalunds tvätterimuseum på Wikipedia här.
Sida om pottaska här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 110 andra följare