Nu när Odenplan blivit ett sånt sällsynt trist ställe får man börja tänka på en del annat. Jag såg en bra film häromdan förresten, om en man och hans dröm: ”Man on wire”, en dokumentär om en fransk lindansare. Rekommenderas! Men nu ska det bli om konst istället. Jag funderade häromdan på gamla målningar som betytt nåt särskilt för mig. Så här kommer några favoriter. Bildkvaliteten är lite olika, det är inte så lätt alla gånger att hitta bra bilder. Man ska förstås se målningarna ”på riktigt” eller i varje fall återgivna i bra tryck. Men det går ju inte här. Du får ta det som det är.
Den första är en Piéta målad av den italienske renässanskonstnären Giovanni Bellini 1471-74.
Jag är inte troende men det behöver man ju inte vara för att tycka om målningen. Jesus, nyss nedtagen från korset, ser ut som nån sorts vacker Che Guevara (förlåt! jag menar inte att reta nån), och han ser mer ut som om han sover än som om han är död.
Människorna omkring honom står så nära, och man ser att dom vårdar sig om honom. Det finns mycket av närhet och en sällsam stillhet i målningen. Perspektivet är ju också rätt speciellt, lite snett underifrån.
Sen har vi gamle Sánchez Cotán, spansk konstnär som levde 1560-1627. Det är ännu en målning med mycket stillhet och samtidigt en stark laddning i sig.
Varför ligger rotfrukterna och sellerin arrangerade så där i fönstergluggen? Är det ett hemligt meddelande? Vad finns i mörkret bakom?
Målningen finns på Alhambra, Granada i Spanien. Där finns också en annan målning av Sánchez Cotán som jag tyvärr tyvärr inte hittat nån bild på. Den föreställer två munkar som går och diskuterar livligt med varandra. Som jag minns den är den som ett snapshot fast det är en målning från 1500-talet eller början av 1600-talet kanske. Fascinerande! Om jag hittar en bild på den ska jag lägga in den längre fram. Jag har skrivit till museet för att få tag på en bild, men dom har inte svarat. Kanske nån av mina läsare har en bild av målningen?
På ett museum i Wien såg jag ett porträtt som fastnade i minnet. Det är tonsättaren Christoph Willibald Gluck, som levde 1714-1787. Konstnären hette Joseph Siffred Duplessis. Siffred är ett lustig namn. Har aldrig hört det förr och känner inte alls till konstnären. Men lite utgrävningar i Wikipedia visar att han var fransman och levde 1725-1802. Han målade bl.a. ett porträtt av Benjamin Franklin, som nu finns i form av gravyr på amerikanska 100-dollarsedlar. Vill du träna din franska kan du läsa här. Men här kommer Gluck:
Jag minns att jag stannade upp när jag såg målningen och blev betagen (det är väl ett fint ord, förresten…jag använder det sällan, men nu kom det farande). Det är nåt med skapandets ögonblick, kanske var det det som fångade mig. Här sitter Gluck med sitt koppärriga ansikte och slår an ett ackord på sin cembalo. Han lyssnar och funderar. ”Hm, ska jag ha det så? Eller ska jag prova en annan melodislinga?” Jag tror han är mitt i komponerandet. Kanske håller man på med det där långsamma och vackra stycket ur ”Orfeus och Eurydike”.
Och så ska jag ju ha med gamle Vincent förstås och hans målning med kråkor över ett vetefält.
Tavlan är målad i juli 1890. van Gogh lär ha målat ytterligare sju målningar innan han på kvällen den 27 juli 1890 tog en promenad på fälten och sköt sig i bröstet med en revolver. Han överlevde skottet men dog ett par dar senare. Han var 37 år. Stackars Vincent! Han har varit med i bloggen en eller annan gång tidigare. I Stilleben på strand finns ett par kängor som han målat.
Ja, nu blir det inte mer den här gången. Det här urvalet var ju verkligen rätt gamla grejer. Ingen modern konst överhuvudtaget drog runt i min skalle när jag inspirerades till detta inlägg. Det blir kanske en annan gång.
Andra bloggar om: konst, målningar, renässans, spanska stilleben, Gluck, Vincent van Gogh