Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Älgar på stan

IMG_1053_141126 Ja, nu är julbelysningen igång på stan. Det är fint. Dom här älgarna travar fram på Raoul Wallenbergs torg.

Vi får ta lite riktiga älgar på det och lite riktig vinter också för den delen – på Youtube här.

Hon/han/hen och man/en

Jag har inte tänkt börja använda ordet ‘hen’. Jag tycker helt enkelt inte om det och skriver hellre han eller hon eller skriver om på annat sätt om jag tycker det behövs. En användning av hen som annars kanske kunde vara motiverad är att ordet får beteckna personer som är könsneutrala, könsöverskridande. Personer som inte vill beteckna sig som varken det ena eller det andra. Personer med oklar könstillhörighet. Transpersoner kanske, fast hur är det med dom, brukar dom…? Hm, nu vet jag att jag är inne på ett område jag känner till väldigt lite – eller inte alls. Bäst att vara försiktig. Och hur är det egentligen: om ordet hen ska användas i dom fall där man annars skulle skriva hon eller han behöver vi då ytterligare ett ord för dom som är varken det ena eller det andra? Eller det kanske är så att hen står för han + hon + könsneutrala. Dvs inbegriper alla oavsett kön. Det är nog så man menar.

Och så läser jag Moa Matthis i dagens DN, en artikel med rubriken ”Inte bara vänstern har en blodig historia av dubbel bokföring”. Jag tänker inte kommentera innehållet här utan jag tänker vara petig och kommentera hennes ordval: hon skriver ‘en’ istället för ‘man’. Vad 17 då för? En mening lyder: ”När en läser historikern Yvonne Hirdmans ”Med kluven tunga. LO och genusordningen” där Greta citeras förstår en varför hon inte vågade eftersom det lätt blir obekvämt när någon tar orden på allvar.” En annan börjar ”Det är därför en inte kan skilja en ”fördomsfull kultur” från förtryckets strukturer, som Åsa Linderborg vill, och det är därför…” För mig låter det där ‘en’ både lite gammaldags och lite dialektalt. Och är det inte lite överkänsligt att känna att man inte kan använda ordet man när man menar nån som kan vara man, kvinna eller nåt-annat-icke-könsbestämt?

Vad händer med ord som människa, mänsklig, mänskligheten? Är det inte en klar ”lutning” åt det manliga hållet där? Nog kan man tycka att orden låter som om dom har mer med män att göra än med kvinnor. Vad ska man säga istället? Person funkar ju neutralt för människa, men personlig, personligheten går ju inte. Henlig, henligheten? Engelskans ”mankind” skulle det bli ”personkind”? Tramsigt. Fjomp fjomp! Kan man (en?) inte sluta krångla till språket och använda vedertagna ord och begrepp? Liksom sluta ha så himla ömma tår, typ. Tycker jag.

Artikeln i DN kan du läsa här.

Till havs

IMG_1046_141123_2En liten sjöresa är aldrig fel. I dag blev det från Skeppsholmen till Slussen.
Att kalla vattnet för hav är väl att ta i förstås, men i brist på bättre…

Och när jag gått iland igen gick jag i alla fall och nynnade på ”Till havs, till storms, du djärva jakt”. (Han skulle bara veta han som stod däruppe och styrde).
Sången är förstås väldigt förknippad med Jussi. Du kan höra den på Youtube här.
(Bilden tagen med mobilen. Riktigt så där mörkt var det inte. Men inte långt ifrån. Klockan var 14.43. Solen hade bara en liten stund till på sig. Solnedgång i dag i Stockholm 15:07).

Paraprosdokianer

Ja, nu har jag lärt mig ett nytt ord på engelska av en god vän: paraprosdokians. Det betecknar meningar eller fraser där den avslutande delen innehåller nåt lite överraskande. Kanske är det egentligen samma sak som s.k. ”one liners”? Finns det ett svenskt ord för det? ”En-radingar”?

Några exempel på paraprosdokians på engelska:
– Where there’s a will, I want to be in it.
– I used to be indecisive. Now I’m not so sure.
– He taught me housekeeping; when I divorce I keep the house.(Zsa Zsa Gabor)
– Evening news is where they begin with ”Good Evening” and then proceed to tell you why it isn’t.
– Before you criticize a man, walk a mile in his shoes. That way, you will be a mile away and he won’t have any shoes.
– I never forget a face, but in your case I’ll be glad to make an exception. (Groucho Marx)

Några av dom där har du säkert hört  förut.
Hm…lite halvroligt, kanske? Inspirationen tryter i dag. Ännu en grå novemberdag.

Det finns ju förresten dagar utnämnda till allt möjligt, som under hösten t.ex. Kanelbullens dag eller Världstoalettdagen. Lite olika tyngd i dom där dagarna får man väl säga. Den sistnämnda uppmärksammar att var tredje människa i världen saknar tillgång till en toalett. ”I Indien saknar svindlande 600 miljoner tillgång till toalett” som DN skrev häromdan inför Världstoalettdagen den 19 november. Ok, nu for jag iväg från dom här paraprosdokianerna, men så kan det bli ibland.
Igår var det förresten Transgender Remembrance Day. La du märke till det? Du kan läsa om dagen på Arundo här.

Croneman igen

Läste Cronemans artikel i DN i dag med intresse och stort nöje. Dels själva innehållet, dels formuleringar som t.ex. ”För mig ställdes en intellektuell dörr i tvärdrag! Det blev ljust och klart och tydligt. För oss alla.” Läs Croneman! Riktigt bra text.

Programmet han skriver om har jag aldrig sett, men jag såg en debatt om det på tv för ett par dar sen. Och jag kan verkligen hålla med dom som tar sig för pannan när dom får höra att det är SVT som kör programmet. Hur fasen har dom kommit på nåt sånt dumt? ”Under vilken sten har SVT bott?” som Amanda Björkman formulerade det i en ledare i DN häromdan, också välskriven.

Croneman har jag haft med i bloggen ett par gånger tidigare. Bl.a. i en text om mammor. Jag tyckte om ett par Cronemanska rader om sin mamma och har citerat dom här.
Cronemans artikel ”SVT:s nya serie den mest subtila satir som skapats i Sverige” här.
Amanda Björkmans ledare i DN, ”SVT romantiserar arrangerade äktenskap” här.

Ett gammalt hus (2)

IMG_1034_ed141108Efter bion släpps vi ut mot Apelbergsgatan. Det är kväll, det är mörkt och det är vått ute men det regnar inte. Det regnade väl medan vi satt därinne och tittade på människor i England under 1800-talets första hälft i Mike Leighs film om konstnären Turner.

Efteråt följer jag Apelbergsgatan västerut för att ta bussen hemåt borta vid Norra Latin. Vänder jag mig om ser jag människor dra på Drottninggatan och stå i klungor utanför bion men här på lilla Apelbergsgatan är det bara jag. Det är stämningsfullt att gå där alldeles ensam på den smala regnvåta gatan upplyst av en eller annan gatlykta. Jag stannar upp och tittar på ett gammalt hus. 1700-tal, tänker jag och spanar efter nån skylt från Stadsmuseum utan att se nån sån. Kanske ett hus utan nån intressant historia.

Hemma kollar jag i Stadsmuseets inventering och ser att visst hade jag rätt: det är 1700-tal. Huset byggdes som bostadsfastighet 1757. Arkitekt var P. Roos och byggherre P. Broberg. Huset är ombyggt i omgångar vid senare tillfällen – förstås också från bostäder till kontor. I dag är det nog ingen som bor där.

Målargatan_2207-425-7_2Hos Stockholmskällan hittar jag en odaterad bild av huset. Gissningsvis tidigt 60-tal? Bilarna är parkerade som i vänstertrafik så då är det i varje fall inte senare än 1967. I huset ligger Harald Löfbergs AB Textilaffär. Det låga huset som syns på den svartvita bilden finns inte kvar i dag. Där har man byggt ett högre hus. (Bilden hos Stockholmskällan har nr 2207-425-7 och har publicerats av Spårvägsmuseet).

Och filmen då? Ja, den var välgjord, välspelad och vacker. Den handlar om den senare delen av Turners liv. Det är en brytningstid mellan gammalt och nytt. Ångmaskinen finns, tåg finns, man kan få sin bild tagen som daguerreotyp. Själv är ju Turner en föregångare, en konstnär som inte målar som alla andra.
Och så är han bra på att muttra och grymta…

Stå det onda emot!

Ja, nu ska det bl.a. handla om Kina, som helt klart inte är ett av mina favoritländer. Tror aldrig jag skulle vilja resa dit (i varje fall inte utifrån vad jag vet om landet hittills). Fast det är klart, en hel del kultur och historia finns säkert att ”titta på”, allt har väl inte Mao och De fyras gäng lyckats rasera. Vackra landskap säkert också. Men det kommunistiskt styrda samhället, tystad press, censur, ruttet rättssystem, ett stort antal avrättningar per år och sånt är inte nåt som gör att landet känns lockande direkt, tycker jag.

Har just läst Jung Changs ”Wild Swans. Three daughters of China”, först utkommen 1991, förbjuden i Kina eftersom författaren kritiserar kulturrevolutionen, Mao och även den nuvarande regimen. Den handlar om tre generationer kvinnor och om händelser i Kina från början av 1900-talet till nästan i dag. Jung Chang skrev senare en biografi om Mao tillsammans med sin man, Jon Halliday. Inte så förvånande är den också förbjuden i Kina. Jag har inte läst boken om Mao och tror inte jag gör det heller. Den verkar ha fått rätt blandad kritik – därmed brukar menas att många inte tyckte den var så bra… (obs se även uppdateringen nedan!). Men ”Wild Swans” var i varje fall väldigt intressant, skrämmande och otäck också. Tänk vad man kan få människor att göra! ”Wild Swans” är en historia om hur en regim kan få folk dit man vill – och om hur den här familjen drabbas. Det handlar verkligen om att söndra och härska. Befolkningen kuschas genom att regimen styr med terror. Man skapar skräck och skrämsel, använder sig av angiveri, vänder människor mot varandra, fryser ut, förvisar och begår övergrepp av olika slag, använder tortyr m.m. Och Maos ”Det stora språnget” ledde till en hungersnöd där omfattningen och antalet döda ju är hisnande. Genom boken vet jag betydligt mer om Kina och om Mao än jag visste innan. Och visst: det är sett genom hennes ögon, men jag tror nog det ligger en hel del sanning i det hon berättar och det är ju inte heller bara hon som kommit med berättelser av det här slaget.

Mao har sen liksom klarat sig undan en hel del, han har kanske av många setts som en sorts filosof som kom med tankar som var ”bra för mänskligheten”. Jag minns ju en tid när vänstermänniskor i min närhet viftade med ”Maos lilla röda” som en bok man skulle läsa och ta till sig. Det fanns som en sorts Mao-romantik då. Aningslöst förstås.

I ett efterord till ”Wild Swans” skriver Jang Chung bl.a. om Mao att ”he was as evil as Hitler and Stalin, and did as much damage to mankind as they did. Yet the world knows astonishingly little about him. While those two European despots have been condemned around the world, Mao has achieved the incredible feat of having had his name only mildly dented – far, far unsufficiently compared to his crimes – even though he has beed dead for three decades.”  Och Mao är väl ännu i dag en stor man i Kina, tror jag. En bild av honom lär fortfarande hänga över Tiananmen Square i Beijing efter vad jag läst.

Kina nämns också i en alldeles utmärkt och viktig artikel i DN igår skriven av Henrik Arnstad. Artikeln handlar om hotet mot demokratin, om hur demokratin urholkas, om hur länder som kallar sig demokratiska inte står upp för dessa värden längre på samma sätt som tidigare, och spelrum lämnas till andra krafter att komma fram. Det kan gå fort utför om vi inte är vaksamma på vad som händer och ”står det onda emot”.

Och tänk, kanske blir allt ju faktiskt så mycket enklare för en regim om man skippar det här med demokrati? Arnstad citerar Brad Adams, exekutiv chef på Human Rights Watch i London (citat från 2007): ”Kina försöker säga till demokratierna och världen att ’vår samhällsmodell är bättre än er – titta, vi kan ha fantastisk ekonomisk utveckling utan demokrati! Vem behöver röran med fria val, civilsamhälle och fri press? Vi gör så här istället.’ Detta system är extremt tilltalande för autokrater och diktatorer jorden runt. Och det måste utmanas!”

På söndag är det 25 år sen muren i Berlin föll. För en tid sen hade DN en artikel om människors minnen av att leva i ett samhälle kontrollerat av Stasi. Där handlade det ju också om urholkning av människovärdet, övergrepp, angiveri, om hur man spred rykten och vände människor mot varandra. Jag tänkte på Kina under Mao när jag läste artikeln. Du kan läsa den här.
”Wild Swans” finns översatt, den publicerades på svenska första gången 1992 och sen som pocket i nyutgåva nu i år. Jag hittade en artikel om Jung Chang och hennes böcker i DN från 2006. Hon var på besök på bokmässan då. Artikeln är här.
Läs Henrik Arnstads artikel i DN! Du har den här.
(Rubriken till det här inlägget är del av ett citat från Vilhelm Moberg som står med i Arnstads artikel).

Uppdatering samma dag:
Jag har varit slarvig! Måste kommentera det jag skrev ovan om Jung Changs och hennes makes bok om Mao – alltså att den fått en del dålig kritik. Jag hittade en artikel på svenska om boken där skribenten kallade författarna för klåpare eller nåt liknande. Jag ”köpte det” – först efteråt sedan jag publicerat inlägget såg jag att artikeln var signerad Åsa Linderborg! Hm…det säger väl en del. Hon hör kanske till dom som fortfarande har Mao som något av en husgud? Så, som sagt, det var slarvigt av mig. I alla fall hittade jag sen en artikel i Expressen skriven av Ingvar Oja, DN:s korrespondent i Kina under 70-talet, där han skriver om hur boken om Mao bemötts av recensenter. Artikeln är från 2006. Du har den här.
Den som vill fördjupa sig ytterligare om Mao-boken kan läsa i The Guardian, t.ex.  här.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 110 andra följare