Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Den inre människan

Boken handlar om en ung man, Tomas, i Stockholm på 1890-talet tror jag det är. Tomas går runt i stan, träffar flickor, går på krogen och tar ett glas med sina vänner, lånar pengar av folk, söker efter nåt bra sätt att försörja sig på osv. Han verkar rent allmänt vilse och lyckas ställa till det för sig på olika sätt. Jag läser ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg. Här ett par rader:

”Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa sekund famlade hans händer i tomma luften”.

Uttrycket ”hans inre människa” fastnade jag för. Tänker på min egen inre människa och hur orolig, arg och ledsen min inre människa är i dessa dagar pga hur det ser ut i världen – hemska illdåd av IS mot helt oskyldiga, människor som dör i våldet i Gaza och Israel, Ukraina, Syrien… Det känns som om det finns hur mycket som helst att vara upprörd och olycklig över denna tid. Och det är banne mig inte lätt att envisas med att vara optimist om framtiden med allt detta våld och förtryck – inte minst med religiösa förtecken – som pågår.

Fast egentligen var det inte läget i världen jag skulle blogga om nu utan just om den inre människan. Jag ser ju nu när jag googlar lite att det är ett religiöst begrepp. Hm, som den ogudaktiga och – i alla fall på religionens område – väldigt obildade människa (inre?) jag är hade jag inte fattat det. Hittar t.ex. 2 Kor 4:16 där det står: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag”. Och Kor är rimligen inte Koranen då antar jag utan Korintierbrevet, ur Bibeln.

”Har du tagit emot Jesus och matat ditt inre med Guds Ord?” läser jag på en webbsida under mitt googlande. Matat? Jag tänker att det sitter en liten människa därinne och äter. Och Nej är svaret på frågan när det gäller mig. Min inre människa lever inte på Guds ord utan på nåt annat – som samvaro med andra, närhet, kärlek, skratt – och att njuta av naturen, musiken, konsten, böckerna…Ja, det finns mycket min inre människa mår bra av.

Och allt det där andra då som jag skrev om nyss? Jag har bloggat en del om religion tidigare, fast det var ett tag sen nu. Men nog vore världen en bättre plats om alla religioner enbart var en ren privatsak för varje människa, nånting som var och en valde själv och aldrig nånsin försökte pådyvla eller tvinga nån annan att tro på samma sätt. En del människor blir ju lyckliga av att tro på nån gud av nåt slag och för det mesta gör det ju inte nån skada om det stannar där. Ett radikalt alternativ vore ju annars om man kunde ”deleta” alla religioner på en gång. Svisch bara! Så får vi en bättre värld.
Och har jag retat upp nån nu så hoppas jag hans eller hennes inre människa hämtar sig snart igen. Den förnyas ju  morgon igen i alla fall.

Ja, hörni, det var dagens epistel från det här hörnet av världen… i alla fall inspirerat av en av våra stora författare, Hjalmar Söderberg.

På tur?

ÅreskutanUnder den här bilden står det: På Mörvikshummeln, Åreskutan.
Dom glada fjällvandrarna är inga jag känner, det här är ett gammalt vykort som jag hittade i stugan på ön. Fotografen hette Nils Thomasson. Han var same och renägare och blev känd både i Sverige och utomlands för sina bilder från Åre, enligt Wikipedia. På baksidan av kortet står det: ”No. 239. Foto och förlag Nils Thomasson, Köfra. Import.” Inget årtal. Ja, vad kan det vara? Omkring 1910 eller så kanske.

Fint hus, eller hur? Och damerna…klädda för fjällvandring? Eller har dom kanske blivit skjutsade dit upp för att titta på utsikten.

En altan i Lärkstan

Lyft blicken kan man säga till sig själv när man går runt i stan. Det kan vara roligt att titta lite högre upp på husen man går förbi och kolla in arkitektur och färgsättning förstås, kanske fint utformade dekorationer, prydnader och växter i fönstren, fötterna på nån som sitter och solar…osv.
_DSC5845_ed2
Och så finns det förstås hus som är intressanta pga sin historia. Huset på bilden är ett sånt. I en tvårummare innanför altanen bodde Raoul Wallenberg på 1940-talet. Här ordnade han många middagar och fester och kunde ha ganska mycket folk hemma samtidigt trots att lägenheten inte var så stor. Och jag kan tänka mig att gäster med glas i händerna ofta samlades ute på altanen, pratade och skojade och tittade ner över gatan utanför och Odengatan strax intill. Raoul Wallenberg verkar ha varit en person med humor och med mycket social kompetens som det brukar kallas nu för tiden – trevlig, rolig, charmerande.

Det här var Raoul Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest för att leda uppdraget att försöka rädda så många som möjligt av judarna där undan Förintelsen. Han hade inte ens fyllt 32 år då.

Att läsa om honom, som jag gjort denna sommar (se inlägget Sommarläsning från häromdan – med boktips!), om hans liv, om hurdan han var och om hans arbete i Budapest och om det som sedan hände – är fascinerande, en stark läsupplevelse och samtidigt en intressant repetition av 1900-talshistoria. Jag är full av beundran för denne unge man och det han åstadkom tillsammans med sina medarbetare i krigets Budapest och under dom fruktansvärda förhållanden som rådde där.

Sen är det förstås bittert sorgligt och djupt upprörande att läsa om hur det gick när räddningsaktionen i Budapest var över, när kriget började ta slut och ryska armén kom – och sen om alla dom långa långa åren efteråt när ingenting hände. Det är lätt att uppröras över den slapphet, tafatthet, oförmåga eller inkompetens som vissa svenska politiker och diplomater visade efter Wallenbergs försvinnande i Sovjet 1945. Dom gjorde nästan ingenting! Och ryssarna å sin sida ljög och manipulerade så det osade om det. Jag blir så arg så arg så arg när jag tänker på allt det där! Och sanningen har ju fortfarande inte kommit fram. Den sitter ryssarna på. Kommer man nånsin att få reda på hela historien om vad som hände honom?

I DN igår finns en artikel underskriven av bl.a. flera släktingar till Raoul Wallenberg. Det handlar om Dawit Isaak, som nu suttit fängslad i Eritrea sen 2001. Läs artikeln i DN här.

Huset på bilden ligger på Bragevägen alldeles nära Odengatan. En minnesskylt över Raoul Wallenberg är uppsatt i hörnet mot Odengatan.

Den viktorianska tekannan

_DSC5819_tekannan3aEfter säkerligen många års användning i någons hushåll lämpar sig den här gamla tekannan i dag mer som blomvas än för te. Här blev det ljung. Vi fick kärt besök från England i stugan på ön denna sommar och dom hade med sig tekannan som present – trevligt! Det är en viktoriansk tekanna och typiskt engelsk, berättade våra gäster. Visst är den fin!

Jag har tänkt använda den så här för blommor och inte göra en handväska av den. Fast inte kan man väl använda en tekanna som handväska? Jodå! En sån tekanna har varit med i bloggen tidigare. Då handlade det dels om just en ovanlig handväska, dels om Russells tekanna – dvs Bertrand Russells resonemang om bevis för Guds existens. Jag kom in på spaghetti på slutet också. Inlägget hittar du här.

Sommarläsning

Hm, det blir glest med bloggandet under sommaren. Jag läser i stället för att blogga. Fast det har blivit en del om tärnor och ekorrar och sånt på Arundo-bloggen (Senaste på Arundo, länk i högerspalten). Normalt läser jag en bok i taget, men nu har jag haft två på gång ett tag. Håller fortfarande på med Joyce Carol Oates bok ”Vad jag levde för”, den tar nog en eller annan kväll till. Men vid sidan om den läser jag om Raoul Wallenberg – och detta med verkligt stor behållning – inlevelse, rörelse…tårar i ögonen, klump i halsen eller som en sveda i magen kanske.

Upprinnelsen till den här läsningen är en diskussion vi hade några stycken för ett tag sen. Vi talade om finska vinterkriget, om andra världskriget, om hur olika länder agerade, om skam och skuld. Jag insåg att jag visste för lite om Raoul Wallenberg. Visst, jag har förstås vetat att han räddade judar i Budapest mot slutet av kriget, det här med skyddspassen m.m., och naturligtvis också att han försvann i Sovjet, att man fortfarande inte vet säkert vad som hände honom och om det djupt skamliga att svenska myndigheter inte gjorde tillräckligt alls för att försöka få honom fri och inte heller för att få reda på sanningen om hans öde. Nu vet jag en del mer än det där. Jag började med Bengt Jangfeldts bok ”Raoul Wallenberg. En biografi” (2012) och nu håller jag på med Ingrid Carlbergs ”Det står ett rum här och väntar på dig. Berättelsen om Raoul Wallenberg” (2012). Jag har inte läst klart den än men vill nämna böckerna nu i alla fall.

Läs om Raoul Wallenberg! Ska man bara ta en av dom känns det just nu för mig som om Carlbergs kommer i första hand. Kanske för att den målar människan Raoul Wallenberg på ett fullödigare sätt. Man får veta mycket om hans uppväxt, hans familj m.m. Han verkar ha varit en charmerande person och också en person som med dagens språkbruk kunde ”tänka utanför boxen”. Carlberg citerar bl.a. diplomaten Per Anger om hur Raoul Wallenberg var i Budapest: ”Han var modig, han hade fantasi och han hittade alltid lösningar.— Han var en mycket varm person, men kunde samtidigt vara oerhört korrekt, en kall organisatör och förhandlare. Och så var han ju skådespelare. Absolut. Han kunde förvandla sig själv till en väldigt brutal person. När han talade med tyskarna använde han deras språk och skrek åt dem”.

Men som Ola Larsmo skriver om dom båda böckerna: ”…detta är inte en tävling. Tvärtom handlar det om att vi nu fått två ingångar till ett svenskt öde vi inte kommer ifrån och till hur Wallenbergs allt starkare närvaro, sextiofem år efter sin död, tvingar oss att ställa svåra frågor om vad svensk utrikespolitik är och har varit. Och vad vi fortsatt vill att den står för”.

I samband med Raoul Wallenbergs öde och i vilken utsträckning UD och andra myndigheter agerade eller inte agerade – och i vilken utsträckning ”vanliga människor” reagerade eller inte, tryckte på om handling eller inte gjorde det – är det lätt att tanken snuddar vid en annan människas öde – Dawit Isaak, som suttit i fängelse i Eritrea sen 2001. Aktioner av olika slag har varit igång för att få honom fri, och från UD-håll tillämpar man s.k. ”tyst diplomati”. Men vad händer egentligen? Åren går. Hans liv går.

Hm, ja det var en utvikning från sommarläsningen. Men som sagt, böckerna om Raoul Wallenberg kan jag verkligen rekommendera. Här har du Ola Larsmos recensioner av dom:
Om Bengt Jangfeldts bok i DN här. Och så om Ingrid Carlbergs bok i DN här.
Per Svensson skrev om båda böckerna i Sydsvenskan här.

Uppdatering 14 augusti: I DN i dag finns en artikel som handlar om åtalet mot Eritrea och om Dawit Isaak. Man har lagt ner åtalet bl.a. för att man inte tror sig få nån hjälp av Eritrea. Hm…hm, vem trodde nåt annat? Men, som det står i artikeln: ”Det är brottsligt att låsa in människor utan åtal eller dom. Och det är tortyr att hålla en människa i total isolering, avskuren från familj, vänner och advokat år efter år efter år. Detta gör Eritrea mot Dawit Isaak. Det är brott som Sveriges rättsväsende både kan och har en skyldighet att försöka stoppa, även om de begås utomlands”. Läs artikeln! Flera släktingar till Raoul Wallenberg har skrivit under den, och det ger ju en viss tyngd får man säga… DN här.

Fem filmer

Många bloggare håller på med listor av olika slag. Jag har inte gjort det vad jag minns men nu kommer en liten lista i alla fall. Jag frågade mig: Vilka fem filmer betyder mest för mig? Vilka fem filmer skulle jag vilja ta med mig till den där öde ön (om det går att titta på dom)? Vilka fem filmer ser jag gärna om? Rätt omöjliga frågor förstås och framför allt alldeles för få med bara fem. Men det här hör till området flams och trams – en sorts ”divertissemang”- så det får gå.

Verkligen inte lätt att välja. Just nu har jag kommit fram till att jag skulle ha 2 roligare filmer + 3 mer allvarliga. Så här nånting – utan inbördes prioritering: ”Meningen med livet” (Monty Python), ”Midnight run” (actionkomedi med Robert de Niro) – ja, det där är alltså dom roligare filmerna. Nu kommer allvaret: ”Den tredje mannen” (klassiker från 40-talet, Orson Welles m.fl.), ”Fanny och Alexander” (Ingmar Bergman), ”Pierrot le Fou” (60-talsfilm, Tokstollen på svenska, Jean-Luc Godard med Jean Paul Belmondo m.fl). Ja, så börjar jag förstås fundera över vilka godingar jag missat nu. Nån Woody Allen, kanske? Och om jag borde byta ut nån av dom utvalda fem. Alla dom jag valt är ju rätt gamla. Finns det verkligen inga riktiga bra av lite färskare datum? Nåja, just nu får det vara så här.

Så där kan tankarna gå när jag vill roa mig själv lite i den härliga svenska sommaren. Det blir som lite mothåll av trams och flams mot alla hemska nyheter från utlandet som når mig mitt i sommaren. Läser med sorg och bestörtning om Israel, Gaza, Syrien, Irak m.m. En artikel i DN igår gjorde mig inte gladare. Den handlade om utdömda straff bl.a. i Saudiarabien, och att man fortfarande år 2014 dömer folk till piskrapp! ”Piskan viner över det fria ordet” skrev DN. Läs här. Hur överlever man 1000 piskrapp?

Språkklåda

Ett citat ur en bok kommer strax. Huvudpersonen funderar på om han ska smyga på den man som tydligen smyger på hans styvdotter. Han gillar tanken att smyga på den som smyger, och så att ha med sig revolvern i fickan. Sen står det så här: ”Men bestämde sig för att inte göra det, det är inte värt, du är en aktad medborgare med två miljoner på fickan och den jäveln är bara skit på dina skor, om du skjuter honom, har åklagaren inget annat val än…” osv.

Det jag undrar över är det där ”skit på dina skor”. Det förekommer på flera ställen i boken. Det måste vara dålig översättning. Inte är det ett svenskt uttryck! Vad skulle man skriva på svenska? ”…den jäveln är bara en fluglort på väggen”? eller ”…inte värd ett ruttet lingon”? Sånt där som ”skit på skorna” kan reta mig. Det känns som om det börjar klia nånstans.

Ett exempel till. Jag har en bok om fotografering skriven av en amerikansk fotograf. Jag köpte den – tyvärr – i svensk översättning. Boken innehåller fina bilder och fotograferingstips. Men den visade sig vara så erbarmligt dåligt översatt att jag nästan inte kunde läsa den alls. Som inledning till ett avsnitt om ljussättning står det t.ex.: ”Saker att komma ihåg när du är på plats och flygande exkrement träffar de roterande bladen i takfläkten”. Det är väl för sjutton hakar inte svenska! Och dessutom väldigt klumpigt formulerat. Usch! Vad hade varit en bättre översättning? ”…när hela helvetet brakar loss…när allting trasslar till sig…när allting brakar ihop…när allting ”skiter sig”…när allting går åt helvete…” Jag vet inte, men inte ska det stå så där i alla fall. Vet inte om översättaren tror att det är bra översatt eller om det t.o.m. kan vara så att man ser det som ett skämt att skriva så där. Det finns en del mer eller mindre skämtsamma formuleringar i boken, den är liksom skriven i en lite lättsinnig jargong – vilket väl ger mig viss klåda det med.

Nånstans såg jag en kommentar om just den här  fotoboken där nån funderade på om den var översatt med Googles översättningsprogram. Fullt så tokigt är det inte ändå, men nästan. I alla fall knappt läsbart, ger klåda. Knasiga översättningar av engelska ser man ju i tidningarna ofta också förresten, fast just nu kommer jag inte på nåt exempel.

Vad är det för böcker jag talar om då? Jo, citatet i början kommer från den första bok jag läser av Joyce Carol Oates: ”Vad jag levde för”. Skriven på ett rätt speciellt sätt: berättelsen sker i tredje person, vi får läsa om vad huvudpersonen gör, vilka han träffar osv, men samtidigt är det som om vi läser hans tankar och känslor – rakt ut inne i texten utan nåt ”pratminus” eller annan markering. Berättarens text är s.a.s. sammantvinnad med huvudpersonens tankar och reaktioner.  Tror inte jag läst nån bok med detta sätt att berätta tidigare, eller i varje fall inte lika konsekvent genomfört…eller också har jag bara glömt. En rätt vanlig förklaring nu för tiden.
Fotoboken jag citerade ur heter ”Fotografens ögonblick” och författaren är Joe McNally. Vad översättaren heter hoppar jag över av finkänslighet. Har du tänkt skaffa boken och funkar det för dig att läsa sånt på engelska så köp den inte på svenska!

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 106 andra följare