Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Allt lefvande förgås

Har du sett den nya katastroffilmen ”2012″? Det är inte alls nån vidare bra film i sin helhet, men dom fantastiska bilderna på hur jorden förändras på ett för människorna och allt levande fullkomligt livsfarligt sätt är faktiskt ganska omtumlande och berörande.

Sen kan dom förstås inte avhålla sig från snyft, sentimentala scener och tårfyllda avsked och sånt. Och hustrun till huvudpersonen ser ungefär lika snygg, välkammad och målad ut oavsett om hon hållit på att rasa ner i nån hemsk krater eller krälat i tunnlar fylla med vatten. Men det är ju en amerikansk film så det får man ta. Men som sagt bortsett från sånt + en hel del fåniga rena actionscener i filmens senare del så är det smått omskakande att se jorden förändras och mänskligt liv hotas på det fruktansvärda sätt som sker i filmen.

Ja, nu blir det bibeln igen apropå stora katastrofer. När jag såg ”2012″ kom jag att tänka på ”En tid för allt” av Karl Ove Knausgård. Boken kom på svenska häromåret och är, som det står på baksidan, ”en omdiktning av några av Bibelns mest kända berättelser, och historien om hur änglar och människor en gång levde samman på jorden”. Det är en riktigt häftig bok (och tjock!) som jag kan rekommendera. Jag hör ju inte till dom som tror på det som står i Bibeln, men den hör ju onekligen till vår kultur och har påverkat diktning, konst, musik osv och människors liv under långliga tider.  Jag läste boken med stor behållning även om där också fanns bitar som var lite tunga och ”långtjatiga”. Det mesta var i alla fall fascinerande med fantastiska och fantasieggande scener och berättelser.

Knausgård berättar om hur människorna försökte komma undan vattnet när syndafloden kom. Dom tog sin tillflykt till berg och höga kullar. Här är ett par rader om en familj som han följer i boken:

Det började skymma runt dem. Vid horisonten skimrade molnen svagt i skenet från den nedåtgående solen. De hade dragit sig in mot mitten och satt upp packningen i en cirkel omkring sig. Två meter nedanför stod havet nu. Det var alldeles tyst, de såg ingen rörelse i det, inte en krusning. Ändå steg det. Alldeles tyst och stilla steg det.

Undrar du hur det går? Du får ta och läsa boken.

En våldsammare bild av hur det gick när vattnet steg än den Knausgård ger i sin bok finns hos Gustave Doré i den s.k. Dorés bibel som jag skrev om i förra inlägget. Här kommer en bild med särskild hälsning till Christina (se kommentar 2 till förra inlägget). Det är ingen vidare kvalitet bildmässigt (mitt fel inte Dorés) men den blir aningen bättre om du klickar på den.

Andra bloggar om: , , , ,

Ljus i november

Häromdan sken solen, annars har denna november varit ganska så mörk, i alla fall i den Kungliga Hufvudstaden. Och dessa mörka novemberdagar tänker jag på ljus.

När jag var liten och vi var på besök hos farföräldrarna fanns det inte mycket vi barn kunde roa oss med. Tv fanns inte, serietidningar hade dom förstås inte, inte så värst roliga böcker heller. När vi inte stod på balkongen och räknade tågvagnar (järnvägen gick genom stan då) eller roade oss med att försöka pricka folk på trottoaren nedanför genom att spotta låg vi på magen på golvet och bläddrade i Gustave Dorés bibel. Låter det roligt? Där fanns i alla fall en del fantasieggande bilder. Och det var ju bara för bildernas skull vi bläddrade i dom tre banden, ett åt oss var. Det jag minns särskilt är ljuset som strömmar så synligt från himlen i många bilder. Ibland ser jag såna kvällshimlar med kraftigt ljussken i strålar bakom ett moln och då tänker jag på Dorés bibel och bilderna. Annars är jag ju inte nån särskilt bibelintresserad person direkt… hm, snarare tvärtom. Men jag ska inte ge mig in på religionsfrågor nu. Det blir för långt. Här kan du i alla fall få se hur ängeln driver ut Adam och Eva ur Edens lustgård.

Ett annat ljus kan man uppleva på Moderna Museet i Stockholm. Vi gick dit främst för att se Salvador Dalí-utställningen. Men det fanns mer att se. En trappa ner visades bl.a. ljusinstallationer av Anthony McCall. Två mörka rum där en kraftig ljuskägla skapades. Ljuset materialiserades och blev en tunnel och ett rum i rummet att prova att gå in i. Samtidigt ritade ljuset kraftiga vita linjer i ständig långsam förändring på en svart vägg. Fascinerande. Vad är rum och rumslighet – rymd? Vad är fast och går att ta på? Vad är bara ett sken som lurar ögat? Anthony McCall kan du titta på t.ex. hos Google här.

Salvador Dalí då? Ja, det var roligt att se utställningen. Återkommande motiv med sånt som stöttor under kroppsdelar, nån som skär i sig själv, ägg, bläckhorn, flytande klockor m.m. Och så fanns det några inspelningar med Dalí själv att titta på. I en av dom blir han intervjuad om sin karakteristiska mustasch. Hur skapade han den från början? Dalí berättar att han brukade äta dadlar och sen lät han bli att tvätta händerna och formade sin mustasch. Den höll finfint hela dan. På senare år hade han börjat använda en ungersk mustaschpomada som också på sin tid användes av Marcel Proust. Men Prousts mustasch var trist och depressiv, menade Dalí, medan hans egen var energisk, uppåtvänd, glad och aggressiv på en gång. Rolig farbror!

Andra bloggar om: , , , , ,

Tycker du om lindar?

Några dagar i maj för länge sen. Människor samlas för att försvara tretton stora höga almar i Kungsträdgården i Stockholm mot motorsågarna. Här ska en uppgång till en  tunnelbanestation byggas – någon alternativ placering är absolut inte möjlig – och almarna måste bort! I kommunfullmäktige röstar sossarna för en fällning av almarna medan moderaterna röstar emot. Människor engagerar sig och protesterar, dom gör vad dom kan för att stoppa fällningen av träden. Motståndarna hävdar att uppgången kan flyttas till annan plats och träden räddas.

Människorna bevakar klungan av träd. Man skyddar almarna på olika sätt. Flera knyter fast hängmattor i träden och sover över där.

(Bilden har jag lånat från Sveriges Radio här.  Hoppas det är ok.)

Kulturpersonligheter ställer upp och försvarar almarna – Evert Taube, Cornelis Vreeswijk m.fl. På operans terrass mot Kungsträdgården kommer operasångarna ut och sjunger till almarnas försvar. Natten till den 12 maj går ryktet att almarna ska fällas under natten. En telefonkedja går igång och folk strömmar till platsen. Polis och miljövänner drabbar samman. Polisen använder hästar, hundar och batonger för att bekämpa människorna som samlats.  Det går ganska våldsamt till vilket man kan se på dom filmer man hittar hos Alternativ Stad här. Människor sluter upp kring almarna. Några motorsågar hinner gå igång och några av träden skadas , men så småningom stoppas aktionen.

Folket vann. Almarna räddas. Almstriden i Kungsträdgården var ett utslag av civil olydnad och folklig opinion som faktiskt gav gensvar runt om i världen. Det var i maj 1971. Jag vet att det är en välkänd historia men jag ville skriva om den i alla fall…

I dag – 38 år senare – tycker väl många att det är en annan tid – och javisst, för 17 hakar det är det ju! Engagemanget för freden i världen, för miljön och även för närmiljön i stan är inte detsamma som då. Folk intresserar sig för annat – shopping och gallerior och sånt. ”Förverkliga sig själv” kanske? Nog har jag en känsla av att individens behov betyder mer nu för många – mer än att kämpa tillsammans för andra värden än dom som framför allt gynnar egna intressen. Lite ledsamt kan man tycka som en av dom som varit med ett bra tag.

Men det finns ljuspunkter ändå när det är frågan om stan. Häromåret stoppades den där fula badringen i Riddarfjärden av engagerade människor. Och det var inte alls bara s.k. nimbys -  folk som bodde i närheten – utan människor från många olika håll i stan protesterade och värnade om värdefulla kvaliteter som skulle gå förlorade om man byggde badringen. Ett annat exempel är festen i Aspudden häromdan till försvar för gamla Aspuddsbadet. DN:s Lars Epstein har bilder därifrån här.

Hur ska det gå med lindarna på Odenplan? Denna vecka är Banverkets bygglovsansökan för etableringen på Odenplan – etappen från januari 2010 till sommaren 2012uppe i Stadsbyggnadsnämnden för beslut. Blir det bifall innebär det att Banverket kan såga ner alla lindarna redan i början av januari 2010 innan pågående rättsprocesser är slutförda. Det handlar om Regeringsrättens förhandling 3 dec och Miljööverdomstolens förhandling 11-13 januari + domstolens  s.k. syn på Odenplan 14 januari. Nog är det tokigt! Tänk om Banverket förlorar i Miljööverdomstolen! Då har dom kanske redan sågat ner alla lindarna – stora uppvuxna träd som är sisådär 50-100 år gamla! Hur har dom tänkt fixa det? Hur ska Banverket kunna återställa stora uppvuxna träd om dom förlorar i Miljööverdomstolen? Den över hundra år gamla kastanjen, lindarna och dom andra träden.

På Odenplansgruppens hemsida finns ett brev som man kan kopiera och maila in till Stadsbyggnadsnämnden för att vädja till nämnden att besluta om bordläggning av bygglovsansökan i väntan på att rättsprocesserna ska bli klara.  Gå in här. Mötet är på torsdag 26 november.

Andra bloggar om: , , , ,

Odenplan 18 november

Den som gräver en grop åt andra faller ofta själv däri, sägs det. Banverket har grävt en grop åt Stockholm Vatten på Odenplan. Jag har inte sett nåt Banverksfolk i gropen. Däremot en del rör och ledningar som Stockholm Vatten tydligen ska åtgärda på nåt sätt. Inget har hänt i denna utgrävning på lång tid – men i dag såg jag faktiskt en grävskopa där! Nån information om varför man grävt här finns ingenstans på torget. Bild på gropen hade jag 30 augusti – så det är ett tag sen!

Det här är inte den enda gropen på Odenplan minsann. Det finns två till. Banverket har inte fått bifall på sin ansökan om bygglov för arbetena på Odenplan än. Men det hindrar inte att gropar grävs. Hm, man bara förbereder sig…

Tunnelbanans tak och väggar kan behöva förstärkas när man gräver upp Odenplan för bygget av pendeltågsstationen för Citybanan (förstärkningar tackar jag för! annars kanske jag slutar åka t-bana). För att kolla hur mycket som behöver göras har entreprenören för arbetena med Citybanan vid Odenplan grävt en grop bakom grillkiosken. Så här ser den ut. Gustav Vasa kyrka kan skönjas i bakgrunden och så förstås några av dom träd som Banverket tänker såga ner. Banverket kallar gropen ”titthål”. Det är väl sånt som kallas eufemism…

Och så håller man på vid triangelns topp också, alltså allra längst österut på Odenplan. Där gräver man en grop. Varför vet jag inte. Jag tog en bild men kom inte åt att fråga nån just då.
Banverket går ut med information om att man etablerar arbetsplatsen på Odenplan i januari. Bygglovsansökan för detta arbete har alltså inte bifallits än. Den ska upp för beslut i Stadsbyggnadsnämnden 26 november. Förhandlingar i regeringsrätten och miljödomstolen ska ske i december respektive i januari. Fortfarande finns chans att ändra sig. Och Gustav Vasa med sina oersättliga konstskatter har inte börjat skaka ännu. Och fortfarande står träden på Odenplan.

Om alternativ till att placera stationen på Odenplan kan du läsa hos Odenplansgruppen.

Andra bloggar om: , , , , , ,

Svart pojke

Nu blir det lite utvikningar. Min syster och jag var i Edvard Anderssons växthus i Bergianska trädgården häromdan. Ett besök där kan funka lite som en vitamininjektion under såna här grå dagar. Nåt verksamt medel mot svininfluensan (nej, jag har inte heller blivit vaccinerad än) är det förstås inte men helt klart skönt för själen – och för sinnena. Säkert bra för hälsan också – det hänger ju ihop allt det där. Vad sägs om den här blomman? Vad den heter minns jag inte. Missade att ta bild på skylten. (Klicka för lite större storlek på bilderna).

I Australien finns s.k. grästräd som växer långsamt och kan bli flera hundra år gamla. Den här typen av träd växer vilt bara i Australien men finns förstås i botaniska trädgårdar här och var – t.ex. i Edvard Anderssons växthus. Här är det, en Xanthorrhoea preissii från västra Australien:

Xanthorrhoe_BergianskaOch här är några gamlingar på plats i North Queensland, Australien.
XanthorrhoePå webben hittar man förstås mer om grästräden. T.ex. här. Där finns också odlingsråd. Men hur förutsättningarna för grästräden är i svensk mark och svenskt klimat vet jag inte. Jag såg faktiskt nån planta utannonserad häromdan, på Tradera var det nog. Kan grästrädet växa på en sandig ö i Södra Norrlands Kustland, tro?

Det gäller att ha tålamod. Det tar omkring tio år för stammen att bildas. Sisådär 20 år senare kan det börja växa långa smala blad från toppen av trädet. Efter närmare 30 år eller så kan man ha ett 30 cm högt grästräd. Nej, jag tror jag struntar i det där…

Aboriginerna kallar trädet balga som betyder svart pojke. Anledningen är nog att när det brinner i skogen brinner bladen bort och stammarna står kvar som små och större svarta varelser. Grästräden överlever bränderna och nya blad växer så småningom upp ur den svarta stammen. Jag skrev lite om dom här bränderna – s.k. wild fires – i inlägget Nya tider för Australien.  Där finns också länk till hur bränderna på Cape York kan se ut från satellit.

Avslutar med nåt soligt – också från Australien.

Andra bloggar om: , , , ,

Om ljus och mörker

Dagsljuset missade jag tyvärr i dag. Dvs visst såg jag att det var dagsljus ett tag men av olika anledningar hann klockan bli ½ 4 innan jag kom ut och då började det redan bli mörkt. Och dessutom småregnigt och med vindbyar som högg tag i mitt paraply då och då. Så vart gå i detta inbjudande väder? Jag lät mig inspireras av Yimbys inlägg om ljusskyltar. Gick till Norra Bantorget för att ta mig en titt på restaurangen Cloud Nine vars ljusskylt utsetts till ”Årets skylt”. Nån bild blev det inte pga av tilltagande mörker och regn, men skylten kan du se hos Yimby. Det fanns bild i DN tidigare också: här. Håller med: snygg skylt och stället ser rätt trevligt ut också.  Kanske skulle man prova att äta där nån gång. Inte så där alldeles billigt men…

Norra Bantorget har blivit trevligare än jag trodde det skulle bli. Se Ny park i stan. På sommaren är det riktigt fint med mycket grönt och med folk som solar i gräset. Fast visst, det där bombastiska sosse-monumentet finns ju kvar där med sin ödsliga stela plan mitt i alltihop. Fortfarande lika trist. Nog är det lite Sovjet eller Östtyskland över det. På baksidan står följande storvulna (bombastiska?) ord: ”Svensk socialdemokrati reste detta äreminne över sin hövding Hjalmar Branting. Sitt liv levde han åt Sveriges arbetare”. Och sen så här ”Han väckte slumrande krafter hos folket och ledde dess kamp för frihet och rättvisa. Framtiden göms i hans verk.” Hå hå ja ja, här kan sossarna samlas och vörda sin hövding. Nog känns det som nåt som inte riktigt passar i vår tid.

Men sen tänker jag att samma kan man ju faktiskt säga om kungastatyerna  som finns i stan – som Gustav II Adolf, Karl XII, Gustav III m.fl. Fast skillnaden är väl att till kungarna går ju inte människor med flaggor och vördar och har sig…om dom inte hör till dom där trista svartklädda rakade typerna – mörkermän! – som brukar samlas vid krigarkungens staty den 30 november. Jag vet inte hur mycket sånt det är nuförtiden. Knäppt och otidsenligt det med förresten. Var vore vi utan invandrarna? Men oj, nu håller jag visst på och glider över i en annan diskussion. Åter till ämnet:

Jag håller med Anders G hos Yimby (länk ovan) som skriver att det blivit en lyckad utveckling av stan där vid Norra Bantorget. Det har blivit betydligt mer levande. Och Torsgatan upp mot Sankt Eriksplan är också på väg att bli en riktig gata med affärer och annat att titta på och ev besöka. Fast nu håller man ju på och bökar med Citybanan där så det lär väl vara stökigt på en del av gatan ett tag till.

Nåja, jag strävade hemåt i det tilltagande regnet. Tittade på skridskobanan i Vasaparken där barn och vuxna åkte i ljuset av starka lampor och plockade förstås fram ur minnet bilder av när mina egna pojkar åkte där som barn. Fast då var det inte konstfruset.
Hemma tände jag fotogenlyktan och ställde på balkongen igen.

Andra bloggar om: , , , , , , ,

Att kunna språk

I skolan läste jag följande s.k. främmande språk: engelska, tyska och franska. Efter studenten var jag en höst i Frankrike och pluggade på ett institut för utlänningar, l’Institut de Touraine. När jag reste hem igen var jag väldigt duktig på franska faktiskt, trots att jag vid sidan om plugget där mest umgicks med ett gäng trevliga engelsmän (så jag fick ju träning i engelska också). Franskan har tyvärr sjunkit undan en hel del sen dess, men ska jag åka dit brukar jag försöka sätta igång skallen med att läsa en bok på franska – oftast helt enkelt samma bok varje gång: Passion simple av Annie Ernaux. En kärlekshistoria och en tunn bok som jag dessutom noterat en del glosor i med blyerts. Det brukar funka rätt bra faktiskt. Skallen kommer igång någorlunda.

Tyskan är det klart värre med. Det mesta verkar vara borta eller väl dolt långt inne i hjärnans skrymslen. Fast jag kan väl traggla mig igenom nån kortare text och fatta i alla fall nåt lite av vad det i huvudsak (Hauptsache) handlar om.  När det gäller att tala kan jag komma ihåg en del meningar från grammatiken. Men det är inte alltid det funkar så bra. En gång när vi körde genom Tyskland blev det nåt fel på bilen. Vi lyckades ta oss till en verkstad. Där provade jag en av mina meningar från skolan: ”Es ist mir nicht gelungen den Fehler zu entdecken” sa jag till killen som tog hand om bilen. Det var ju helt i överensstämmelse med verkligheten: jag hade inte upptäckt vad det var för fel på bilen. Det tråkiga var bara att sen när han började bubbla på tyska tillbaka till mig kunde jag inte säga nåt mer. Det var stopp där. ”Ich verstehe nicht” eller nåt sånt gissar jag att jag sa och han tittade på mig som om jag var en idiot. Man kan kanske förstå honom…

Nog vore det fantastiskt att kunna fler språk! Vi bilade i Spanien för ett par år sen. Min spanska är absolut noll. Och så går vi på en bar och träffar glada människor som vill prata med oss och det går inte! Trist. Gå en kurs då, säger väl du – och hm, kanske borde jag göra det. Men jag vill ju kunna italienska också, och bli bättre på franskan… Kanske ska jag prova Daniel Tammets kurser? Det är den där killen jag skrev om i inlägget En fascinerande ung man.  Uppmuntrande nog anser han att det är helt fel att man inte skulle kunna lära sig nya språk när man passerat en viss ålder. Det kan man visst det. Det är en fråga om teknik säger Tammet. Nån som provat en Tammet-kurs?

Andra bloggar om: , , ,

Leva med självförakt?

Såg du filmen ”När muren föll” på tv i söndags kväll? Om Berlinmuren och om människor i Öst- och Västberlin. Den handlar om dom som förföljdes av Stasi och fick sina liv förstörda, om människor som drabbades på annat sätt och också om dom som trodde på DDR och blev gruvligt besvikna när det gick som det gick. Bra program. Här förekom bl.a. Sascha Andersson – tysk poet, skribent. Jag minns att journalisten Björn Cederberg gjorde en dokumentärfilm om honom för flera år sen. 1994 var det tydligen (enligt mitt googlande) och tv-filmen hette ”Förrädaren”. Det visade sig nämligen att Sascha Anderson, som Björn Cederberg blivit ganska nära vän med, varit agent åt Stasi under många år.

I filmen talar en intervjuare ett par gånger med Sascha Andersson och man ser hans ansikte i närbild. Han svarar lite eftertänksamt och ibland tvekande på frågorna, man kan skymta antydan till ett leende nån gång. Men han ger inte nån riktig förklaring till att han gjorde som han gjorde. Det verkar som om han helt enkelt blev väldigt tilltalad av att dom kontaktade honom, att nån behövde honom. Och så hade han väl inte tillräckligt höga spärrar – tillräckligt hög moral – för att stå emot. Han sa nåt sånt som att om djävulen kom och bad om hans hjälp så skulle han nog fråga ”vad kan jag göra för dig?” Kanske var det där om djävulen faktiskt sagt med en viss självkritik. Jag undrar vad Sascha Anderson tycker om sig själv nu.  Han är uppenbarligen en förrädare och har betett sig som en riktig sopa. Efter att han avslöjats som informatör åt Stasi var han också under lång tid en av Tysklands mest hatade män, säger man i programmet.

Men vad är det jag ser i hans ansikte när kameran håller fokus på det under intervjun? Finns där ånger, finns där sorg, finns där självförakt? Han har förrått människor, kanske också människor som stått honom nära. Hur lever man vidare med den vetskapen? Rimligen är han väl inte så korkad att han inte fattar vad han gjort. Kan det vara så att han inte har nåt samvete alls? Eller lever han i dag med ett stort självförakt? Egenkär ska man ju inte vara. Men självförakt? Hur kan man leva med det? Nog måste man väl ändå tycka om sig själv en del för att orka leva. – Oj, det blev många frågor, men filmen satte igång såna funderingar hos mig. Såg du filmen? Vad tänkte du om det jag skriver här?

Mer om filmen: ”När muren föll”, brittisk dokumentär från 2009 av journalisten Kevin Sim. Sändes i Dokument Utifrån söndag 8 nov – sänds igen på Kunskapskanalen fredag 13 nov kl. 22. Läs mer här.

Andra bloggar om: , , , , ,

Berlin -91

I dag är det mycket i tidningar, radio – och tv säkert också – om 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Jag var inte där då, utan mitt första (och hittills enda) besök i Berlin var två år senare, sommaren 1991. Vi var på väg i bil till Norditalien och stannade här och var på vägen söderut bl.a. i Berlin. En markant skillnad mellan västra och östra delen av stan kändes. I vilken utsträckning skillnaden märks i dag vet jag inte. Men då var det fullsmockat med bilar, mycket folk i rörelse och full rulle i dom många affärerna i västra delen av stan – lite samma storstadskänsla som i Paris ungefär. På östsidan var ett helt annat lugn. Vi körde till det tidigare Östberlin och parkerade på Unter den Linden – inte alls svårt att hitta p-plats. Sen gick vi till Alexanderplatz och tog var sin stor härlig immande kall öl. Vi kom på att vi förstås behövde en karta över Berlin så vi gick in i en bokhandel vid torget och köpte en. När vi satt i bilen sen och vecklade ut kartan tyckte vi att det var nåt märkligt med den. Det var bara Östberlin på kartan!

Sova över skulle vi göra på östsidan i en lägenhet som vi fått tag på via nån förmedling i stan. Hyran skulle betalas när vi kom dit och nyckel skulle vi få av tanten som hade lägenheten. Vi kom till ett stort huskomplex som såg ut som våra miljonprogramshus ungefär fast väldigt mycket ruffigare och mer nerslitet. Mitt i ett trapphus stod en utriven sönderslagen toalettstol minns jag. Vi gick till lägenheten och ringde på. Ingen öppnade. Vi väntade ett bra tag och skulle sen ringa till förmedlingen från nån av dom telefonautomater som enligt uppgift skulle finnas i entrén. Men varenda telefon var bortsliten, på några ställen stack bara sladdar ut från väggen. Det slutade med att vi satte en lapp på dörren till lägenheten och talade om att vi varit där och sen tog vi bilen och letade upp nåt pensionat istället.

Vi stannade nån dag i stan, tittade på Checkpoint Charlie och murmuseet. Där kunde man bl.a. se exempel på olika sätt som människor använt sig av för att fly över till Västberlin. Som jag minns det fanns det då sommaren -91 kvar en hel del av muren i stan.

Nog var det omvälvande då när muren föll två år tidigare den 9 november 1989. Även för oss som inte bodde i Tyskland var det en omtumlande och lycklig dag. Muren hade ju funnits så länge, det kändes som om vi liksom alltid levt med att den fanns där. Den här glädjen och en liknande omtumlande förändring av min världsbild minns jag från när apartheidregimen i Sydafrika upphörde. Att Barack Obama blev president i USA hör också till den här typen av händelser. Att USA kunde få en svart president kändes ju fantastiskt! Och nu hoppas jag bara han också kan leva upp till att han fått Nobels fredspris.

Hur länge ska vi vänta på att Israels barriär på Västbanken ska falla? Det kallas inte för mur utan staket eller stängsel: anti-terrorist fence eller security fence. 5 procent är betongmur tydligen, resten andra typer av stängsel. Men nog är det trist att den finns. Jag undrar om jag under min livstid kommer att få uppleva att det blir fred i den delen av världen och att barriären tas bort.

Nej, usch, Israel/Palestina-frågan ska jag inte fördjupa mig mer i nu. Istället ska jag fira 20-årsdagen av Berlinmurens fall med Gorbatjov och dom andra – fast här på hemmaplan i Vasastan i Stockholm.

Det finns som sagt mycket i tidningarna om 20-årsjubileet, t.ex. i DN här och i SvD här.

Andra bloggar om: , , ,

Såg du Zarembas artikel i DN i dag? I artikeln nämns en namninsamling som pågår. Det är ett upprop med ett öppet brev till statsminister Fredrik Reinfeldt angående utvisningen av de apatiska flyktingbarnen 2009. Brevet utmynnar i följande uppmaning:

”Upprepa inte förra regeringens hårdhjärtade behandling som den gången väckte sådan vrede. Ge de apatiska barnen och deras familjer en fristad i vårt land.”

Det tycker jag man kan skriva under på och det har jag just gjort. Det öppna brevet och namninsamlingen hittar du här.

Apatiska flyktingbarn och Migrationsverkets hantering av den typen av asylärenden har jag skrivit en hel del om tidigare i bloggen, t.ex. i Sorgesam följetong (2), Byt ut Migrationsverket! och Sorgesam följetong.

Andra bloggar om: , , , , ,

Äldre inlägg »