Feeds:
Inlägg
Kommentarer

I DN i dag läser jag Elisabeth Åsbrinks text om andra världskrigets utbrott 1 september 1939. På måndag är det 75 år sen. Det har varit mycket om första världskriget – the Great War – detta år, hundra år efter 1914, men nu är det dags att minnas det andra. Jag var inte med varken under det första eller det andra, är född på 40-talet efter kriget, men andra världskriget var liksom väldigt ”närvarande” ändå – i samtalen vid middagsbordet, i böcker som fanns hemma osv. Mina föräldrar var ju med under beredskapen, min pappa var reservare och inkallad en hel del under krigsåren. Min mamma jobbade under kriget med nåt hemligstämplat. Båda var starkt präglade av krigsåren.

Och andra världskriget var ju inte alls länge sen när jag var liten. När vi åkte på campingsemester till England och passerade genom Tyskland på 1960-talets början såg vi områden inne i centrum av Hamburg som fortfarande gapade tomma och obebyggda. Där hade bomber fallit. Och jag minns första gången jag såg dokumentärbilder på tv inifrån koncentrationsläger där allierade soldater höll på och röjde upp i lägret. Jag blev oerhört skakad av dom där bilderna. Det glömmer jag aldrig.

Jag ska inte säga att jag kan händelserna under WWII så där i detalj men mycket kan jag och vet jag. Och så ser jag i tidningen häromdan att på ett varuhus i Stockholm kunde man köpa en ”fångrandig” tröja med gul Davidsstjärna på till små barn! Ja, vad ska man säga? Upprörande ”är bara förnamnet” som det brukar heta. Vad är det för djupt okunniga människor som tar fram och säljer sånt? Man kom ju sen med nån fånig ursäkt och drog tillbaka tröjan. Men har väldigt många människor glömt andra världskriget och det som hände då? Har dom glömt Förintelsen? Har det gått för många år sen det där projektet ”Om detta må ni berätta”? Ja, inte vet jag. Det är så mycket otrevligheter på gång nu med nynazister – och SD också för den delen – och förföljelser av judar igen osv.

Om hur fort allting kan ändra sig skriver Lena Sundström i en krönika i DN i dag. Hon skriver om en dagbok från Lodz förd under ett par år av en ung kille som hette Dawid Sierakowiak. Den börjar i juni 1939 när Sierakowiak är 14 år. I hans anteckningar blir det tydligt hur snabbt levnadsförhållandena för judarna i Lodz försämrades. Dagboken slutar i april 1943, i augusti det året dör Dawid Sierakowiak.

Det ändrar sig fort här också. Eric Rönnegård skrev i SvD i våras om hur det var i slutet av 1990-talet: ”I Stockholm visste nazisterna att det var svårt att få tillstånd att demonstrera. Om allmänheten kunde förväntas uppfatta en demonstration som en spridning av nazism och nazistisk ideologi fick de avslag på sin ansökan. Avsåg de att marschera på stan fick de nej”.

Så är det ju inte alls i dag. I dag får nazisterna demonstrera med hänvisning till att ”så är det i en demokrati”. Och i Stockholm väntar SVP-demonstration i morgon, och säkert många motdemonstranter. Usch, det är otäckt – hoppas det ska avlöpa väl utan att människor skadas.

Men åter till Rönnegård: Han skriver att nazismen är en ”ideologi som står för världshistoriens brutalaste brott mot mänskligheten. Att demonstrera för en folkmordsideologi är inte förenligt med svensk lag”. Alltså borde det vara rätt att inte ge tillstånd till nazistdemonstrationer. Men varför släpps dom fram ändå nu? Har Rönnegård fel? Kan nån förklara för mig vad som gäller egentligen? Jag är väl naiv som tycker att lag är lag och att det lagen säger borde gälla. Och att både justitieministern och polisen borde veta vad som gäller enligt lagen. Inte kan det väl bara glida iväg åt nåt håll så lagen inte följs längre? Eller är det just det det kan?

Elisabeth Åsbrink, DN  i dag här.
Lena Sundström, DN i dag här.
Eric Rönnegård, SvD 27 april här.
Erik Helmerson om demonstrationerna i Stockholm denna helg, DN här.

Uppdatering 1 september:
Jag har fortfarande inte förstått vad förändringen i synsätt beror på: alltså att man numera låter SVP och liknande organisationer demonstrera på gator och torg och sprida sina åsikter, något man alltså inte gjorde på sent 90-tal. Kanske beror det på att dom putsat på sin image (så som ju också SD gjort) och inte öppet går ut med sånt som hets mot folkgrupp.
Men det verkar i alla fall finnas fler som ifrågasätter hur det här hanteras i dag. Läs vad jurister säger i dagens DN: ”Jurister – inget hinder för att förbjuda nazistorganisationer” här.

 

_DSC6017_edI en tidning citerar man ur Öresundsposten och ur en skrivelse från Lübeck: ”Igår hitkommo med ångbåtslägenhet ej mindre än 200 personer, tillhörande den tjenande klassen och af båda könen….” osv. Det handlar om svenskar som kommer för att arbeta i Tyskland.

Lite längre ner står det: ”Nästan alla de herrskaper, som tagit i sin tjenst swenskt arbetsfolk, öfwerensstämma i den mening att dessa nordiska inwandrare äro williga och flitiga i sitt arbete,tillbörligt och blygsamt undfallande och fulla af hederskänsla.”

Sen har några av dessa i ”den tjenande klassen” tydligen blivit misshandlade av en godsherre i Mecklenburg. Ja, så mycket mer får jag inte ut av det här. Men visst ger det en liten bild av det klassamhälle som var då. Tidningsfragmenten satt innanför en tapet som vi tog ner i stugan på ön, Sandskär. Nånstans hittade jag årtalet 1869. (Större och tydligare bild om du klickar på den).

Antikrundan?

_DSC5992_edEn egyptisk lerplatta föreställande en hustru – eller är det kanske en slavinna – som hjälper en man med hans frisyr. Hur gammal kan den vara, tro? Amenhotep III:s tid eller nåt sånt? Kanske värd massor med pengar…

Fel, fel, fel! Den här gjorde jag ”på teckningen” i skolan när jag gick i andra ring (det hette så på den tiden). Mitt främsta minne av den är att jag blev så gruvligt arg och besviken när den efter glasering kom ut ur keramikugnen. Den såg inte ut som jag ville längre. Jag blev så arg så jag fick ont i skallen och tänkte slänga lerplattan i klassrumsgolvet. Nu minns jag inte hur jag tänkt mig att den skulle bli, bara ilskan. Jag lugnade ner mig i alla fall och gav sen lerplattan till mina föräldrar som förstås tyckte den var fin eftersom det var en av deras döttrar som gjort den. Dom satte upp den på väggen. Hå hå ja ja, nu har jag den igen och vet inte riktigt vad jag ska ha den till. En bild på bloggen kan den ju vara värd ändå.

Oj, vilken DN!

Frukosten tog tid i dag. Det fanns ovanligt mycket värdefullt att läsa i DN i dag. Tack, tack! DN tog upp två ämnen som intresserar mig mycket: om läsande och om hjärnan (just med avseende på läsförståelse och liknande).  Väldigt intressant!  Den ena spännande artikeln efter den andra. Läs DN i dag! Jag bryr mig inte om att länka till alla artiklarna – du får leta själv. Men du kan ju börja med Wolodarskis här.

Om läsande har jag skrivit en hel del i bloggen då och då. Jag läser mycket och har stort nöje – eller ska man säga utbyte – av det. Att stimulera barn av i dag att läsa mer tror jag är viktigt. Mina egna pojkar är läsande personer. Bra det. Hoppas lilla barnbarnet – snart 6 år – också ska bli det. Ett av mina inlägg om läsande har du här.

Lena Anderssons artikel om statistik i dagens DN var också intressant – länk här. Men som vanligt gillar hon att använda många ”främmande ord”. Diskurs är populärt och även aggregerad. Ja ja, lite dumt kan jag tycka: hon skulle nå fler (om hon nu vill det) om hon formulerade sig lite enklare. Jag minns nu förresten hur jag satt på ett möte på mitt jobb för nu ganska många år sen och hörde olika personer använda ordet implementera. Det var poppis då. Varje gång nån sa ordet la dom också till ytterligare ett par ord för att visa vad dom menade med ordet. Dumt! Jag prickade för varje gång nån sa det. Nu minns jag inte hur många gånger  det blev. Men hå hå ja ja…det tillkrånglade är det fina. Liksom. Eller va?

 

Den inre människan

Boken handlar om en ung man, Tomas, i Stockholm på 1890-talet tror jag det är. Tomas går runt i stan, träffar flickor, går på krogen och tar ett glas med sina vänner, lånar pengar av folk, söker efter nåt bra sätt att försörja sig på osv. Han verkar rent allmänt vilse och lyckas ställa till det för sig på olika sätt. Jag läser ”Förvillelser” av Hjalmar Söderberg. Här ett par rader:

”Han var trött. Icke egentligen kroppsligt; men hans inre människa hade mattats under de ständiga sprången från den rödaste glädje till eftertankens gråa pauser. Det var ögonblick, då han trodde sig hålla själva den leende lyckan i sina armar, fångad för alltid, och i nästa sekund famlade hans händer i tomma luften”.

Uttrycket ”hans inre människa” fastnade jag för. Tänker på min egen inre människa och hur orolig, arg och ledsen min inre människa är i dessa dagar pga hur det ser ut i världen – hemska illdåd av IS mot helt oskyldiga, människor som dör i våldet i Gaza och Israel, Ukraina, Syrien… Det känns som om det finns hur mycket som helst att vara upprörd och olycklig över denna tid. Och det är banne mig inte lätt att envisas med att vara optimist om framtiden med allt detta våld och förtryck – inte minst med religiösa förtecken – som pågår.

Fast egentligen var det inte läget i världen jag skulle blogga om nu utan just om den inre människan. Jag ser ju nu när jag googlar lite att det är ett religiöst begrepp. Hm, som den ogudaktiga och – i alla fall på religionens område – väldigt obildade människa (inre?) jag är hade jag inte fattat det. Hittar t.ex. 2 Kor 4:16 där det står: ”Därför tappar vi inte modet. Även om vår yttre människa bryts ner, förnyas vår inre människa dag för dag”. Och Kor är rimligen inte Koranen då antar jag utan Korintierbrevet, ur Bibeln.

”Har du tagit emot Jesus och matat ditt inre med Guds Ord?” läser jag på en webbsida under mitt googlande. Matat? Jag tänker att det sitter en liten människa därinne och äter. Och Nej är svaret på frågan när det gäller mig. Min inre människa lever inte på Guds ord utan på nåt annat – som samvaro med andra, närhet, kärlek, skratt – och att njuta av naturen, musiken, konsten, böckerna…Ja, det finns mycket min inre människa mår bra av.

Och allt det där andra då som jag skrev om nyss? Jag har bloggat en del om religion tidigare, fast det var ett tag sen nu. Men nog vore världen en bättre plats om alla religioner enbart var en ren privatsak för varje människa, nånting som var och en valde själv och aldrig nånsin försökte pådyvla eller tvinga nån annan att tro på samma sätt. En del människor blir ju lyckliga av att tro på nån gud av nåt slag och för det mesta gör det ju inte nån skada om det stannar där. Ett radikalt alternativ vore ju annars om man kunde ”deleta” alla religioner på en gång. Svisch bara! Så får vi en bättre värld.
Och har jag retat upp nån nu så hoppas jag hans eller hennes inre människa hämtar sig snart igen. Den förnyas ju  morgon igen i alla fall.

Ja, hörni, det var dagens epistel från det här hörnet av världen… i alla fall inspirerat av en av våra stora författare, Hjalmar Söderberg.

På tur?

ÅreskutanUnder den här bilden står det: På Mörvikshummeln, Åreskutan.
Dom glada fjällvandrarna är inga jag känner, det här är ett gammalt vykort som jag hittade i stugan på ön. Fotografen hette Nils Thomasson. Han var same och renägare och blev känd både i Sverige och utomlands för sina bilder från Åre, enligt Wikipedia. På baksidan av kortet står det: ”No. 239. Foto och förlag Nils Thomasson, Köfra. Import.” Inget årtal. Ja, vad kan det vara? Omkring 1910 eller så kanske.

Fint hus, eller hur? Och damerna…klädda för fjällvandring? Eller har dom kanske blivit skjutsade dit upp för att titta på utsikten.

En altan i Lärkstan

Lyft blicken kan man säga till sig själv när man går runt i stan. Det kan vara roligt att titta lite högre upp på husen man går förbi och kolla in arkitektur och färgsättning förstås, kanske fint utformade dekorationer, prydnader och växter i fönstren, fötterna på nån som sitter och solar…osv.
_DSC5845_ed2
Och så finns det förstås hus som är intressanta pga sin historia. Huset på bilden är ett sånt. I en tvårummare innanför altanen bodde Raoul Wallenberg på 1940-talet. Här ordnade han många middagar och fester och kunde ha ganska mycket folk hemma samtidigt trots att lägenheten inte var så stor. Och jag kan tänka mig att gäster med glas i händerna ofta samlades ute på altanen, pratade och skojade och tittade ner över gatan utanför och Odengatan strax intill. Raoul Wallenberg verkar ha varit en person med humor och med mycket social kompetens som det brukar kallas nu för tiden – trevlig, rolig, charmerande.

Det här var Raoul Wallenbergs sista hem i Sverige. I början av 1944 åkte han till Budapest för att leda uppdraget att försöka rädda så många som möjligt av judarna där undan Förintelsen. Han hade inte ens fyllt 32 år då.

Att läsa om honom, som jag gjort denna sommar (se inlägget Sommarläsning från häromdan – med boktips!), om hans liv, om hurdan han var och om hans arbete i Budapest och om det som sedan hände – är fascinerande, en stark läsupplevelse och samtidigt en intressant repetition av 1900-talshistoria. Jag är full av beundran för denne unge man och det han åstadkom tillsammans med sina medarbetare i krigets Budapest och under dom fruktansvärda förhållanden som rådde där.

Sen är det förstås bittert sorgligt och djupt upprörande att läsa om hur det gick när räddningsaktionen i Budapest var över, när kriget började ta slut och ryska armén kom – och sen om alla dom långa långa åren efteråt när ingenting hände. Det är lätt att uppröras över den slapphet, tafatthet, oförmåga eller inkompetens som vissa svenska politiker och diplomater visade efter Wallenbergs försvinnande i Sovjet 1945. Dom gjorde nästan ingenting! Och ryssarna å sin sida ljög och manipulerade så det osade om det. Jag blir så arg så arg så arg när jag tänker på allt det där! Och sanningen har ju fortfarande inte kommit fram. Den sitter ryssarna på. Kommer man nånsin att få reda på hela historien om vad som hände honom?

I DN igår finns en artikel underskriven av bl.a. flera släktingar till Raoul Wallenberg. Det handlar om Dawit Isaak, som nu suttit fängslad i Eritrea sen 2001. Läs artikeln i DN här.

Huset på bilden ligger på Bragevägen alldeles nära Odengatan. En minnesskylt över Raoul Wallenberg är uppsatt i hörnet mot Odengatan.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 106 andra följare