”…blixtra ljung-eldar öfver stupen”

Nånting är väldigt fel. Han har börjat ropa högt. Han stör sin omgivning med sina skrik. Han är uppenbarligen sjuk – svårt sjuk i själen – och han behöver vård. Några vänner ställer upp. Dom ska försöka ta honom till en psykiatrisk klinik. För att alls få med honom säger dom att dom ska åka och se på den stora utställningen (hm…apropå att ljuga) där han har en målning med. Han följer med och dom åker. Han blir misstänksam och orolig när dom tar av åt ett annat håll. När dom närmar sig sjukhuset kastar sig vännerna ur vagnen och några vårdare hoppar in istället. Vännerna står vid sidan av vägen och gråter när vagnen kör vidare mot sjukhuset.

Det var i Frankrike 1878. Konstnären var Carl Fredrik Hill. Han var 28 år gammal när han insjuknade. I schizofreni sägs det. Varför blev han sjuk? Levt för isolerad, jobbat för mycket – i ett alldeles rasande tempo tydligen – stor sorg efter en älskad syster som dött i tbc, nån genetisk predisposition för sinnessjukdom. Ja, vad vet man, men det är några teorier.

Jag såg Hill-utställningen på Waldemarsudde igår. Sista dagen är i morgon. Tycker mycket om ljuset i många av Hills ”friska” målningar. Han bytte ju kolorit efter ett tag och började måla i lite ljusare färger när han sett målningar av impressionisterna. Han kunde måla samma motiv om och om igen. Ett stort blommande träd, ett stenbrott m.m. På utställningen vandrar man från målningar gjorda under hans friska tid vidare förbi målningar tillkomna under det som väl var en sorts övergångsfas in i sjukdomen. Och sen kommer man in i den stora sal där teckningar och målningar från hans långa tid som sinnessjuk hänger. Jag hörde en annan besökare vända inför denna sal och säga nåt om att det där inte var intressant – ”bara sjuka teckningar”. Håller förstås inte alls med. Det är fascinerande att se det Hill skapade under dom ytterligare dryga 30 år han hade kvar att leva. Orientaliska motiv med vita kvinnoansikten och händer händer händer. Målningar med guld. Lejon, tigrar. En naken man som kröker sin kropp fångad i ett alldeles för trångt rum. Två hjortar som står på var sin klippa på ömse sidor om ett mäktigt vattenfall och lyfter sina huvuden.

Hill dog 1911. Genom konstsamlaren Rolf de Maré, han som startade Svenska Baletten i Paris, blev Hills konst känd i samband med fransk avant-garde på 1920- och 30-talen läser jag på engelska Wikipedia.

Här är två artiklar i DN om Carl Fredrik Hill och om utställningen. Ingela Lind skriver känsligt om utställningen här. Nu flyttar den till Malmö Konsthall.
Och så hittade jag en artikel från 2008 av Johan Cullberg om dom märkliga verser Carl Fredrik Hill skrev och som getts ut i faksimil. Läs här. Rubriken till det här inlägget kommer från en av Hills texter som citeras i artikeln.

Rysansvärt om lögn

Läser i gårdagens DN Åsa Beckmans krönika ”Den samlade lögnen i världen har ökat”. Och ryser.

Beckman skriver om ”The talented Mr Ripley” och utifrån det om en egen upplevelse av en person som använde sig av att ljuga. Jag har inte läst Patricia Highsmiths bok men sett filmatiseringen med Matt Damon.

Att det finns människor som kan ljuga om stort och smått helt ”naturligt” och gör det när det passar deras syften är ruskigt. Att det förekommer ”på hög nivå” – sånt som vi läser om i tidningen, ser på tv osv vet vi ju alla. Nu talar jag om privat- eller yrkeslivet, människor jag själv träffat. Jag har tyvärr stött på såna flera gånger. I dom flesta fallen har det ändå gällt rätt harmlösa lögner fast jag tycker illa om det ändå. Just nu kommer jag bara på ett tillfälle när jag själv blev ombedd att ljuga. X säger ”Om du träffar Y så säg att jag är bortrest för jag vill inte att hon tar kontakt när hon kommer till stan”. Usch! På senare år har jag i utkanten av mitt eget liv träffat en person som ljuger närhelst det passar personens syften. Det är faktiskt rätt skrämmande att se detta. Jag begriper inte riktigt hur såna människor funkar inuti. Det är kanske som Åsa Beckman skriver om Mr Ripley om ”ett svart hål inuti”. Ett stort svart hål – ett slukhål kanske…

Det borde vara hemskt att vara sån för om man själv tycker det är helt ok att ljuga när det passar borde man rimligen tänka att personer omkring en kan göra det också. Och hur är det att leva då? Om man inte kan lita på andra – alls? Jag kan tänka att såna personer nästan lever i en annan värld än min – en mycket kallare värld. Men sen tänker jag att det är nog naivt. Dom kanske mår alldeles utmärkt ändå. Vissa tar till lögnen för att navigera sig fram i livet genom att försöka styra andra. Eller så ljuger dom för att det ska se ut som om dom har mer spännande liv än dom har. Eller så gör dom bägge delarna. Om såna människor inte litar på andra kanske inte berör dom. Det är bara att dom har det där hålet inom sig, men det vet dom väl inte ens om?

Kanske skulle jag äntligen ta och läsa den bok som Sissela Bok skrivit om lögnen. Tänkt göra det tidigare men det har inte blivit av.
Jag själv är mycket starkt itutad sen barnsben att det är fult att ljuga.
Har bloggat en del om lögner tidigare. Du hittar inläggen om du söker på lögn i sökrutan.

Krönikan i DN här.

En löddrig häst

Vi var på bio höstas och såg ”Apflickorna”. Flickorna i filmen rider och tränar voltige. Nåt företag som sponsrat filmen delade ut gratisprover i foyén. Vi fick två påsar hästschampo med tillhörande ”conditioner”. Jag känner inga hästar, har ingen häst som jag kan schamponera. Men det fiffiga är (enligt företaget och texten på påsarna) att såväl schampo som det andra fungerar lika bra på människor. ”Du och din häst – schamponera er tillsammans i duschen”, typ. Jag har inte provat. Tänker att jag kanske kommer att känna mig som en häst om jag gör det. Men i och för sig, att känna sig som en häst kanske inte är så dumt? Kommer att tänka på människor jag mött som liknat djur. Obs: detta inte sagt i någon nedsättande mening – jag tycker om både människor och djur. Man kan ju dessutom säga att människan är ett djur, förresten, fast det är praktiskt att använda olika begrepp för hominider och icke-hominider. Eller ska man kanske säga att vi är homininer? Se Wikipedia här. Men detta var en utvikning.

Faktum är att jag ibland ser människor som är påfallande lika nåt djur. En gång såg jag en kvinna på tunnelbanan som såg ut som en räv. Hon var rödhårig och hade tjockt hår i nån sorts lite kortklippt page-frisyr. Men det var inte det viktiga, utan det var ansiktsformen, ansiktsuttrycket och rörelsemönstret. Hon hade ett lite triangelformat ansikte med spetsig haka, pigga lätt snedställda ögon och hela hennes sätt att röra huvudet – piggt tittande åt olika håll medan hon la huvudet lite på sned – påminde om en rävs. Roligt. Jag kunde knappt sluta se på henne. Hade jag kunnat skulle jag ha plåtat henne. Ja, jag veeet, inte göra så, fy fy…

En hästflicka såg jag en gång på ett värdshus i Spanien, i Pyrenéerna. Vi bodde över en natt och åt i restaurangen. Hon jobbade där. Ansiktet var långt och blekt, ögonen ljusa men den unga kvinnan såg ändå bra ut. Det askblonda håret hade hon snott upp i en lång hästsvans som gungade och svängde från sida till sida när hon gick. Det viktigaste och mest hästlika var just rörelsemönstret – gången. Hon gick med ett driv i steget och ett gung i kroppen som definitivt påminde om en smidig och snabb häst – inte nån gammal ardenner. Inget nedsättande i det heller (utom mot ardennern, kanske), jag gillar hästar.

Att hundägare ibland kan likna sina hundar har jag sett nån gång. På min gata i Birkastan där jag bodde tidigare brukade jag se två herrar som var för sig var ute och promenerade med hund. Alla var lite till åren komna, såväl hussar som hundar. Den ena mannen hade en boxer och både hunden och hussen hade något lite ledset över sig i sina lätt trumpna och lite slitna och trubbiga ansikten. Den andre mannen hade en strävhårig tax och själv såg han helt klart strävhårig ut där han kom, vintertid alltid klädd i en grön lodenrock. Nån sån hade inte taxen, men lika varandra var dom.

Hm….kanske får man inte jämföra människor och djur så där. Det kanske anses moraliskt förkastligt, men nu har jag gjort det i alla fall.

Och hur ska jag göra med schampot? Kanske träffar jag nån smutsig häst. Fast vem vet, schampot kanske funkar alldeles utmärkt på min egen kalufs. Jag ska använda det nästa gång jag tvättar håret. Detta är ett beslut som vuxit fram nu under författandet av detta blogginlägg. Där ser man: det är bra att blogga, då kanske det händer nåt. Som att dom där påsarna med häst- och människoschampo äntligen försvinner från badrummet.

Rubriken då? Ja, den passar väl bra. Hittar några rader av Runeberg där en sån häst är med:
Men plötsligt blev det annat av, ty utför närmsta brant
I sporrsträck på en löddrig häst, kom Sandels’ adjutant:
”Till bryggan, gossar”, ropte han, ”för Guds skull, i gevär!
Man sport, att en fientlig trupp vill över älven där.”

Det är ur Sven Duva, den där som börjar med:
Sven Duvas fader var sergeant, avdankad, arm och grå,
Var med år åttiåtta ren och var ren gammal då;

Glad måndag – och vecka – tillönskas.

Uppdatering 26 januari: Ja, nu så är det gjort. Jag gnäggade lite i duschen men håret blev blankt och fint. Och jag luktar inte häst.

100-101-åring

Den 24 november förra året fyllde Kungsgatan 100 år. Jag missade det eftersom jag var på andra sidan jordklotet då (Melbourne). Men i dag gick jag förbi och försökte plåta lite i det för dagen väldigt prickiga vädret. Det är norra Kungstornet som syns där bakom bron.

Lutternsgatan hette den gamla gata som man schaktade ut för att bygga Kungsgatan 1905-11. Så här såg del av den gatan ut (västerut från Regeringsgatan mot Malmskillnadsgatan) innan man drog igång alltihop. Vid brandgaveln ligger nu norra Kungstornet.
Foto: Kasper Salin. Stockholmskällan, Stockholms stadsmuseum (Fotonummer F 2841)

Mitt eget förhållande till Kungsgatan då? Ja, när vi kom och hälsade på hos släkt i Stockholm och var tillräckligt stora för att få gå ut utan vuxna var det Kungsgatan man ”drog” på. Spännande för en tonåring från den lilla staden Söderhamn. När jag själv flyttade till Stockholm för att plugga efter studenten var det i början alltid Kungsgatan jag orienterade mig ifrån nästan oavsett vart jag skulle. Vilken lantis jag var på den tiden. Stan kändes stor och rätt skrämmande. Kommer ihåg att jag en gång – när jag tydligen helt djärvt släppt Kungsgatan – virrade bort mig och gick till en korvkiosk nånstans och frågade ”Var är jag?” Så kan det vara (eller kunde vara) att komma från en småstad till den stora staden Stockholm.

Större bilder om du klickar på dem.
DN hade en artikel med flera bra bilder här.

Stänga dörren

Kommer ut sent för en liten promenad den här grå grå dagen. I vintermörkret på väg över bron möter jag Stänga-dörren-tanten. Det är länge sen jag såg henne, och i minnet far jag nu nästan 35 år tillbaka i tiden.

Hon ordnade sagostund för småbarn, och vi gick dit. Mammor (det var mest dom man såg ute med barn på den tiden, bara nån enstaka pappa) kunde lämna sitt barn där en stund och passa på att göra nåt ärende eller så kunde man vänta i rummet utanför. Med stängd dörr.

”Inte stänga, inte stänga”, bad min lilla kille. Allra helst ville han ha mig med i rummet. Men det fick man inte. Jag skulle sitta utanför. Med stängd dörr. Jag försökte förhandla med tanten om att åtminstone få ha dörren på glänt så att han kunde se mig sitta där i rummet utanför. Vi gick aldrig dit mer. Vi läste sagor hemma istället.

Detta var flera år innan Anna Wahlgrens ”Barnaboken” kom ut (första gången var 1983), men …hm…jag tycker tänkandet – inställningen hos Stänga-dörren-tanten – liknar Wahlgrens, i varje fall som jag uppfattat den. Nu skulle jag förstås kunna ge mig in på en utläggning här om vad jag tycker om Wahlgrens åsikter och om hennes råd till föräldrar om hur man ska ”uppfostra” barn, få dom att sova i eget rum osv. Men lite grann känns det som att slå på nån som redan ligger (efter boken ”Felicia försvann”) så jag avstår från det. Fast i och för sig ser jag på Wahlgrens hemsida att hon får en hel del stöd och uppmuntran av föräldrar som anser sig ha haft nytta av ”Barnaboken”. Riktigt slagen till slant är hon väl inte, kanske.

I en kommentar hos necesse est har jag skrivit vad jag tycker om det här när ett vuxet barn skriver av sig ”sin sanning” om sin mamma eller pappa. Du hittar kommentaren här. Om jag ska läsa Felicia Feldts bok vet jag inte. Det finns ju så mycket annat jag vill läsa.

Och annars? Ja, mörkt som sagt, mörkt och grått och ganska motigt. Oxveckor kallas visst den här tiden.

Visst är min ande…

Ibland kommer det fram nån gammal lapp nånstans ifrån, i en ficka, ur en väska eller en låda eller bara i den allmänna kökkenmödding som kan uppstå här och var hemma hos en icke alltför ordningsam person. Nyss hittade jag det här antecknat på en sån lapp:

Visst är min ande mycket pauvre
men jag är lycklig när jag sofver.

Och jag minns den lilla utställningen som handlade om Harriet Löwenhjelm som jag såg på Stockholms stadsbibliotek nån gång förra vintern. Det var då jag antecknade dom där raderna. Vad ung och söt hon var på bilderna i utställningen och vilken rolig person hon verkar ha varit. En alldeles speciell oförutsägbar begåvning – egensinnig fantasi i både text och bild. Raderna ovan är tagna ur ”Vantro- och förtviflansboken, tillägnad alla dem, som äro fångna i vantro, förtviflan och andra svåra synder och laster”, ett handskrivet manus från 1909 som finns på Kungliga Biblioteket. Det fanns nog en teckning till dom här raderna också på utställningen som visade en sovande Harriet.

En liten föreställning hölls med föredrag, textläsning och musik. Med i publiken satt en silverhårig mycket gammal dam, dotter till Harriet Löwenhjelms bror.

Harriet Löwenhjelm har varit med i ett par blogginlägg tidigare här. Söker du på Löwenhielm (lite felstavat alltså! sorry) i sökrutan så hittar du dom. Kanske berörs jag också särskilt av Harriet Löwenhjelm eftersom hennes öde – att dö ung i tuberkulos, bara 31 år gammal – påminner om min morfars mors öde. Hon var lite äldre när hon dog i tbc, nästan 37, och hade hunnit få fem barn. Hur hon tyckte det var att vistas på sanatorium kan du läsa om i inlägget Gamla papper (3).

Länk till Harriet Löwenhjelm-sällskapet här. Snyggt gjord hemsida.
Pdf med dikter av Harriet Löwenhjelm här.

Apropå katter

Den här killen (?) plåtade jag på Melbourne Zoo i höstas. Detta stora kattdjur får vara med som kompensation för dom dåliga kattbilderna jag hade i förra inlägget. Och så kom jag ju inte på nåt att blogga om denna grå och mörka dag i Stockholm. Så då tiger jag hellre…ha ha! Roligt, va?!

Vattenkatten

Har du sett det här djuret? Kanske har det funnits där länge men jag såg det först i dag. Hade bara lilla kameran med mig och det mörknade. Så här blev det:

Här finns den. En bit framför bogsprötet på af Chapman vid Skeppsholmen står katten på ytan och gungar lite och vänder sig hit och dit.

Det är onekligen ett randigt djur men en tiger är det ju inte. Kan den kanske ändå ha nåt samröre (samband?) med den hemliga tigersekten som lagt ut diverse tigerspår på holmen? Om tigerspåren har jag skrivit flera gånger tidigare bl.a. i ett inlägg med vårtecken från sista mars förra året: här.

Hm, fast sen tänker jag att det är nog inte tigersekten ändå. Jag hittar konstnären som skapat katten och dessutom betydligt bättre bilder på den här. Max Magnus Norman heter han.

Uppdatering 17 januari: Nu har även DN upptäckt ”vattenkatten”. Artikel i dag här.

Skrämsel och slukhål

Läste du i DN om Maria kyrka på söder i Stockholm? Citybanan ska dra fram 20-25 m under kyrkogården och i november öppnade sig ett s.k. slukhål på kyrkogården, 4 kvadratmeter stort, hur djupt det var vet jag inte.

Slukhål låter otäckt. Jag vet att det är en term som används för ”naturligt bildat dräneringshål” som det står i Wikpedia. Fast nu vet jag för all del inte om man ska kalla det ”naturligt” när hålet uppstår pga att man gräver och spränger fram Citybanan under kyrkan.

Om den s.k. slukhålsteorin står det i Wikipedia: ”Innan man förstod att land efter en nedisning höjde sig ur havet, så trodde man att havsytans undansjunkande i förhållande till land, den s.k. vattuminskningen, berodde på att det någonstans uti världshavet fanns hål, så kallade slukhål, där havsvatten störtade ner i jorden inre.” Visst låter det läskigt.

Bara ordet slukhål låter hotfullt och skrämmande. Hos mig väcker det minnen från sånt jag var rädd för som liten. Nåt med farliga troll kanske. Kommer du ihåg den otäcka bilden i Elsa Beskows ”Tomtebobarnen”? Den visar ett stort och hemskt troll bakom en sten. Usch, farligt. Den bilden var min lilla pojke rädd för också. När han var 2-3 år kunde han förfölja mig hemma med boken uppslagen på den sidan för att få bli skrämd av bilden och sen tröstad av mig.

Och så har vi visan om dom ondsinta trollen ”Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång…”. Den var jag rädd för. Det fanns en trollmadam också som var otäck och en stor katt. ”Långt bort i Yokohama man hörde när den jama…” Usch, farligt. Jag blev alltid nöjd när visans sista rader kom där man får veta att trollen gett sig av och inte kommer tillbaka. Skönt det! Lustigt att minnet av rädslan kan sitta kvar så här långt efteråt, nästan som ett vagt obehag i kroppen.

Citybanan och kyrkorna har jag skrivit om tidigare i bloggen. Turen (?) är nu snart kommen till Gustav Vasa vid Odenplan, min närmaste kyrka. Jag var inne där i dag och frågade om eventuella skador och om vad man ska göra med den stora altaruppsatsen. Inga skador direkt än efter vad man märkt sa killen jag talade med. Det stora altaret – Burchardt Precht 1720-tal – hade Trafikverket föreslagit att man skulle flytta undan helt. Men i så fall måste kyrkan stängas och det vill man inte. Ett altare är förstås en viktig del i en kyrka. Så nu ska man bygga ställning runt altaret med diverse vibrationsdämpande mojänger och material och framför alltihop ska man hänga ett screentryck som visar hur altaret ser ut. Så har man gjort i Maria kyrka också.

Gustav Vasa kyrka är tydligen byggd på lite bättre undergrund än Maria kyrka i alla fall. Men Gustav Vasa står på gamla pelare från omkring 1900 och vad dom är i för skick i dag vet man väl inte så mycket om. Jag håller tummarna för att kyrkan inte ska bli skadad och hoppas vi i alla fall slipper slukhål vid kyrkan och vid Odenplan.

Det var kallt på kyrkogården vid Maria. Jag gick in i kyrkan och tinade upp händerna en stund på ett element nära ingången. Man höll på att öva inför Trettondagens konsert, men jag smet ut igen efter en stund. På östra sidan om kyrkan är marken på ett ställe täckt av en blå presenning med bräder lagda ovanpå. Kan det vara slukhålet? Jag gick förbi lite raskt.

Här kommer diverse ytterligare läsning:
Texten till ”Ett gammalt fult och elakt troll det var en gång” finns här.
DN om Maria kyrka och Citybanan: ”Sprängningarna skakar sönder Maria kyrka”
DN om svårigheten att få kompensation om nåt skakar sönder pga Citybanan: ”Bara 16 av 548 har fått ersättning”
Maria nytt pdf från i nov här.
Bild på Burchardt Prechts altare i Gustav Vasa kyrka finns med i inlägget ”Skakigt för Gustav Vasa”
Artikel i Illustrerad Vetenskap om slukhål här.

Uppdatering 9 januari: Apropå att skrämmas: Har man otur kan det gå riktigt illa. En baby på 18 månader försvann i ett slukhål i en rysk stad läser jag i DN här. För ett par år sen blev det ett slukhål inte långt från där jag bor – i hörnet Karlbergsvägen/Hagagatan tror jag det var. En bit av trottoaren bara sjönk ner. Ingen skadades den gången som tur var.

Tänka själv eller tillhöra?

Intressant artikel av Bengt Ohlsson i DN i dag. Lång men mycket läsvärd, tycker jag. Det handlar om tänka själv och ta ställning ”på riktigt” och inte bara hänga med i en grupp som står för en åsikt, en grupp som man känner att man tillhör eller vill tillhöra. Det handlar mycket om att vara kulturutövare och ändå våga ifrågasätta vänstern. Själv djupt rotad inom vänstern har Bengt Ohlsson funderat över vänsteridentiteten, synen på Makten m.m. Han tar upp exemplet Slussen och skriver apropå uppropet för Kulturslussen som undertecknats av bl.a. många inom ”kulturvärlden”: ”Och om någon vill ha mitt namn på en lista får de göra sig besväret att hitta goda argument för sin sak i stället för att tumma på sitt gamla tillhörighetskort, för den där tillhörigheten betyder ingenting för mig längre.”

Människors rätt att leva sina liv som dom vill så länge dom inte skadar andra skriver han också om. Det håller jag med om även om jag samtidigt vacklar en del på den punkten. Inte skada andra – visst, håller självklart med om det. Men leva enbart för sin egen skull – ”ska” man det eller inte? Tänker på att världen borde bli en bättre värld att leva i för dom som kommer efter. Och hur åstadkommer man det, vems ansvar är det? Ska en del människor som vill engagera sig jobba för en bättre värld medan andra som inte vill engagera sig ägnar sig åt att leva egna bra liv? Hm…det där är svårt. Tänker på Stéphane Hessel och hans bok ”Säg ifrån!” som jag bloggade om (länk nedan). Själv vacklar jag lite hit och dit… Den som vill bo i en koja i skogen och njuta av naturen och inte engagera sig alls i det som händer i området runt omkring, i kommunen, i landet, i världen ska väl få göra det så länge han eller hon inte skadar nån annan? Eller kanske räcker det med att man går och röstar när det är val? Eller betalar till olika behjärtansvärda insamlingar? Hm…

Bengt Ohlsson hänvisar till nån tidigare krönika som tydligen kritiserats av Malin Ullgren. Jag har varken läst det ena eller det andra, men det går kanske att hitta på webben. I alla fall var dagens artikel som sagt intressant och tankeväckande läsning.

DN här.
Mitt blogginlägg ”Shopping eller engagemang?” där jag nämner Stéphane Hessels bok här. Jag fick flera intressanta kommentarer på det inlägget som jag läser nu igen och funderar över.