Kära Astrid!

Här sitter hon och läser ur ”Bröderna Lejonhjärta”. Skulpturen är gjord av Hertha Hillfon och finns vid Karolinska sjukhuset på Eugeniavägen.

Så många minnen av trevliga läsestunder med pojkarna – och sen med barnbarnen. Alla vi barn i Bullerbyn, Emil i Lönneberga, Bröderna Lejonhjärta, Pippi Långstrump… Och sen för oss vuxna Astrid Lindgrens Krigsdagböcker 1939-1945. I dagarna har jag haft anledning att tänka på henne i ett annat sammanhang: om svenska kor ska få beta utomhus eller ej.

Under slutet av 1980-talet slog Astrid Lindgren larm om djurens situation, bland annat om kor som aldrig fick komma ut ur ladugården och beta gräs. Protesterna ledde till den nya djurskyddslagen, som kom 1988 och som Astrid Lindgren fick i 80-årspresent med löfte om såväl fria höns som betande kor.

Men nu kan lagen rivas upp läser jag i DN 2024-05-04 här. Det är Lantbrukarnas riksförbund som driver att beteskravet för kor ska tas bort. Usch! Allt för högre produktivitet, bättre konkurrenskraft, högre förtjänst. Djur och natur anses vara till för människan – vi tar oss helt enkelt rätten att använda djur och natur som vi vill för att öka vår egen bekvämlighet och vinna ekonomiskt på det.

Vad skulle Astrid säga om kossorna inte får komma ut och beta längre?

The horror! The horror!

Det är Kurtz i Joseph Conrads ”Heart of darkness” (”Mörkrets hjärta”) som ligger och dör och knappt hörbart yttrar dessa ord. I den svenska översättningen står det Ohyggligt! Ohyggligt! Jag skrev om boken i april 2022 när jag läst om hur storskurken Putins soldater härjat i Butja och andra städer i Ukraina. Inlägget har du här.

Nu kom jag att tänka på Kurtz igen när jag läste Björn Wimans välskrivna recension av Karl Ove Knausgårds senaste bok ”Nattens skola”. Jag har läst det mesta av Knausgård och just nu läst ut hans senaste: ”Nattens skola”.

Jag tycker att den är väldigt välskriven, laddad och tät, engagerande och otäck. Wiman skriver att Knausgård med den här boken fördjupar sin romansvit om ”vad det innebär att vara människa i dag, på tröskeln till en alltmer förtvivlad och fasansfull tidsålder. ”Nattens skola” borrar sig ned i vår tids själanöd på det enda sätt som det kan göra – i närkontakt med de tidlösa schakten i människans inre.”

Ja, så är det. Det är inte en bok man blir glad av. Wiman kallar boken ”en ohygglig roman”.
Du kan läsa Björn Wimans recension i DN från 23 mars här.

Vincent van Gogh

Häromdan såg vi dokumentären ”van Gogh – Att skapa ett mästerverk” från 2023. (SVT Play). Välgjord och intressant och en del gamla stadsbilder från Paris. Jag har inte vetat tidigare vilken avgörande betydelse Johanna Bonger van Gogh, gift med Vincents bror Theo, hade när det gällde att se till att världen fick upp ögonen för Vincents van Goghs konst. Då var Vincent själv död och Theo, som var konsthandlare, dog bara ett halvår efteråt. Efter Theos död fanns omkring 200 målningar av Vincent på Johannas vind.

Johanna Bonger van Gogh ”vigde sitt liv åt att förstå hans konst och synliggöra den för kritiker och konsthandlare” som man skriver i presentationen.
Det tog tid, men hon gav sig inte. Målmedveten och envis.

Fiskebåtar på strand vid Les Saintes-Maries-de-la-Mer. 1888

Nånstans läste jag att en sån där stor digital utställning av van Goghs konst är på väg. Antagligen samma upplägg som den stora Claude Monet-utställningen som visats i ett jättetält vid Sjöhistoriska museet. Skrev om Monet i ett inlägg i december här. Jag var inte jätteimponerad av att se Monets konst på det viset. Det kändes ändå som lite av ett jippo. Men ok då, om man på det sättet får fler att se, lära sig om och uppskatta konst är det väl ändå värdefullt.

I stället för magnolia

Förra årets magnoliaspaning bakom Skansenbutiken var den 13 maj. Då var magnolian i full blom. I dag var jag där för att kolla läget. Den är klart på gång, massor av stora knoppar, men ännu är den inte i sin praktfullaste skrud. Så det blev den här bilden i stället. (Klicka om du vill se den större.) – Och så njöt jag av all anblick av vatten och av måsarnas skrin. En varm härlig dag. Jacka behövdes inte.

Världens undergång

Har du sett ”I väntan på Armageddon”, dokumentär av en norsk filmare och som ligger på SVT Play? Originalets titel är ”Praying for Armageddon” vilket säger mer om vad det handlar om. Filmen är gjord 2023 men före 7 oktober.

Det handlar om den extremkristna högern i USA – s.k. evangelikala kristna – som förbereder sig för ”slutstriden om världsherraväldet som blir alla krigs och Armageddons moder”. Enligt filmen är 30% av väljarna i USA evangelikala kristna. Flera av pastorerna inom rörelsen står Trump nära.

För mig förefaller de här människorna som riktiga knäppgökar men de är förstås farliga knäppgökar. De stöttar Israel till 100% och vill kasta ut ut palestinierna, och så kämpar och lobbar de för att det ska bli ett storkrig. Världens undergång är nära och vi kan ingenting göra för att hindra det. Rörelsen välkomnar undergången för när Armageddon kommer innebär det Jesus’ återkomst på jorden. Han ska leda slutstriden, och han kommer iförd en blodfläckad mantel och med vapen i hand ridande på en vit häst. Jesus är inte alls någon fredsfurste som vill att vi ska ”vända andra kinden till”. Tvärtom. Det ska bli en strid där rättrogna kristna dödar alla andra. Vissa av våra fiender vet vi redan om, säger en av de intervjuade och nämner homosexuella och transpersoner. Självklart är rörelsen också mot abort.

I filmen visar man även hur israeliska bosättare handgripligen tar ifrån palestinier deras bostäder. Etnisk rensning i stor skala pågår. Ja, usch, det är en lång och upprörande film. Här finns bl.a. scener med indoktrinerade amerikanska barn som upprepar det här extremkristna budskapet. Hemskt!

Länge sen jag bloggade om religion. Tänker som tidigare att världen skulle vara en bättre plats att leva i om vi bara kunde ”deleta” all religion. Religiösa övertygelser och de handlingar de lett till har varit av ondo i stor del av mänsklighetens historia och är det fortfarande i dag. Gör mer skada än skapar något gott, tycker jag. Fast förstås, den som vill bekänna sig till en religiös tro och mår bättre av det ska förstås göra det – men med villkoret att ens tro är en ren privatsak.

Ja, den stora nyheten annars är att det äntligen är vår i Vasastan. Varmt och soligt. Fullt med folk på uteserveringarna, ungdomar med vita mössor syns lite överallt. Som vi väntat på det här!

Ett skepp kommer lastat

Bilden tog jag igår kväll. Oj, vilken fantastisk byggnad detta är!
Dessutom är jag glad att man inte passade på att riva de två gamla 1700-talsbyggnaderna som skymtar till vänster. Byggnaderna kallas Stenbrottet och har också av studerande vid Karolinska gått under namnet Snusket, inte elakt efter vad jag hört utan snarare lite kärleksfullt. Jag har bloggat om Stenbrottet tidigare. Här från 2011 innan den fantastiska Aula Medica byggdes och här från 2016.

Aula Medica, byggår 2013, Wingårdh Arkitektkontor. Den har de lyckats bra med. Jag har aldrig varit inne i den. Som vanligt: klicka på bilden om du vill se den större.

Om UD och om att vara människa

I morgon har det gått 8 år sen den svensk-iranske läkaren Djalali Ahmadreza fängslades i Iran. Han är dömd till döden. Hans hustru skriver en förtvivlad artikel i DN i dag: ”Varför gör ni inte mer för att rädda livet på min man?”. Läs artikeln här.

Artikeln riktar sig till UD och läkarens hustru tar upp det kalla okänsliga sätt på vilket hon blivit bemött när hon kontaktat UD. Hon citerar svar från UD i artikeln. Hon vill veta vad UD gjort för att få loss mannen ur fängelse och begär ut handlingar. Det enda hon får ut är sina egna och barnens brev till UD.

Det hjälps inte att tanken kommer: är det en människa på UD av kött och blod, med hjärta och med empati för andra som lider som svarat henne när hon kontaktar dem? Eller en tjänsteman som prickar i rätt box på ett formulär som sen automatiskt spottar ut det formella svaret?

Ahmadrezas hustru tar i artikeln upp fallet med Johan Floderus som också hålls fången i Iran, i hans fall sedan våren 2022. Och hm… det hjälps inte en gång till: tanken kommer att UD verkar göra mer för en svensk-svensk fånge i Iran än för en svensk-iransk man som sitter fängslad sedan 8 år och är dömd till döden.

Och i Eritrea sitter Dawit Isaak, eritreansk-svensk journalist och författare, fängslad utan rättegång sedan 2001! Och i Kina sitter Gui Minhai, kinesisk-svensk förläggare och författare, sedan 2015!
Man kan inte direkt tycka att UD är särskilt bra på att verka för att befria svenska medborgare orättfärdigt fängslade i land långt borta.

Jag hoppas att UD svarar på artikeln om Djalali Ahmadreza i DN i dag och att de svarar på riktigt (för att nu använda ett av Ulf K:s favorituttryck) och inte bara jamsar undan med ”vi kan inte kommentera enskilda fall”.

Tom Ripley

Vi har just sett Ripley, serie på Netflix. Gjord på Patricia Highsmiths bok ”The talented Mr Ripley”, förstås. Har tidigare sett en film med Matt Damon som Ripley, men det var många år sen nu. Den här serien kan absolut rekommenderas om man nu står ut med att följa berättelsen om en psykopat. Det är filmat i svartvitt och man har hittat fantastiska miljöer, inte minst i Rom och Venedig. Andrew Scott spelar Ripley och gör det mycket bra.

Bilderna ovan har varit med tidigare i bloggen men då i färg. Tog dem första gången jag var i Venedig 1972.

Odenplan 21 april

En tråkig bild på en tråkig dag… Kallt som attan. Det for små snöflingor i luften när jag tvingat mig ut på en stunds promenad. Saknade vinterkappan som jag hängt undan för en liten tid sen. Här byggs nån sorts terrass eller vad det nu ska bli. Är det korv- och glasskiosken som ska ha det så storstilat? Så mycket glass tror jag inte såldes denna dag. Men jag har sett att kiosken gör reklam för ”Italiensk mjukglass, glutenfri”. Låter inte gott!

Det är en märklig april vi har. Isande kall blåst och som om ett grått lock ligger nertryckt över stan. Suck! Därmed slut på dagens klagan. – Nu ska jag dra en filt om benen och sätta mig i soffan med Knausgårds senaste, ”Nattens skola”.

Om gamla pass

När jag höll på och skrev om min anfader Lars Rolander, boken ”Från Österland med sjömanskistan full”, letade jag efter gamla passhandlingar. Rolander var ett antal år delägare i ett segelfartyg som gick i handelssjöfart, bl.a. till England. Jag tänker att nån gång måste han ju ha passat på att resa med och turista lite. Så jag grävde runt efter passhandlingar på arkiv, inte bara genom att leta hemifrån vid datorn. Men men… jag hittade inget gammal pass. Fast i boken fick han resa till London i alla fall och gå på teatern, ta en öl på en pub m.m.

Det är ju det fina med en historisk roman, den är inte dokumentär. Allt som sker går inte att bevisa genom gamla handlingar utan författaren är fri att använda sin fantasi. Samma förstås med den dialog som förekommer. Jag lägger ord i munnen på de människor jag skriver om.

Men åter till gamla pass:

Det här är väl en fin bild? Ingen tvekan om vad den här mannen har för jobb.

Passet är utfärdat den 1 oktober 1921 i Ulricehamn. I passhandlingen står att han var 168 cm lång, hade svart hår och bruna ögon. Tillsammans med sin hustru (i hennes pass: 165 cm, svart hår, gråblå ögon) skulle han avresa till Danmark, Tyskland, Österrike, Schweitz, Italien och Frankrike. Syftet var ”för rekreation och studier”.

Mannen är min morfar, yngste sonen till Anna Härdelin Hjelmström, som jag skrev om i min första historiska roman, ”En flicka som heter Anna”.

Vill du läsa mer om gamla pass kan du titta här. Gamla körkort då? Hur var det med dem? Det första i Sverige utfärdades 1902, läser jag på den här sidan.
Slut på dagens historielektion.