Feeds:
Inlägg
Kommentarer

_DSC6301_edStora kontraster dessa dagar. Igår en fantastiskt vacker dag med promenad på Djurgården, Blockhusudden, Isbladskärret (såg inga hägrar alls) med mera. Satt t.o.m. ett tag på en bänk och läste i solskenet. I dag grått och under senare delen av dagen och kvällen regn regn regn – ihållande regn som SMHI väl brukar säga.

Vi gick en promenad i underjorden. Så här kan det bli när man bränner av en blixt där det finns besökare iförda Trafikverkets skyddsvästar med reflekterande band. Vi var ca 45 m under markytan nere i tunnlarna för Citybanan under Centralen. Mycket folk var det, och rätt blött och grått därnere också. Och mörkt. Här och var fanns informationsstationer med bilder, beskrivande texter och kartor och bemannade av engagerade ”trafikverkare” som berättade om bygget. Man håller tidplanen och även budgeten svarade en av dom glatt när jag frågade. Än så länge, tillade han för säkerhets skull.

På Odenplan framskrider bygget också och kanske ordnar man nån visning där längre fram. Jag lägger nog ut nån bild från Odenplan och byggplatsen här snart igen om det blir en vacker dag för fotograferande.  Odenplan har inte varit med sen före sommaren ser jag. En ful, rafsig och rörig byggarbetsplats ser i alla fall lite trevligare ut om solen skiner och himlen är blå.

Nej du, Per!

I DN i dag sjunger Per Wästberg nya Nobelcentrets lov med besked. Handlar alltså om planerna för området bakom Nationalmuseum på Blasieholmen i Stockholm. Wästberg avslutar artikeln med ”Den så gott som oanvända tomten på Blasieholmen kan i mina ögon inte önska sig en bättre framtid.” Hur tänker han då? ”Så gott som oanvänd”? Kan han inte se möjligheterna till utveckling som finns på platsen samtidigt som man bevarar dess flerhundraåriga samband med sjöfartens historia i stan?

Till artikeln i DN hör en bild där det nya Nobelcentret lyser vackert guldfärgat. Ja, jisses, vad dom kan ljuga med bilder, arkitekterna!

Bilden i artikeln påminner väldigt mycket om det klart guldskimrande konferenscentret i närheten av Stadshuset – ”Stockholm Waterfront Congress Centre”. Ja, jag menar förstås det som var klart guldskimrande på arkitektbilderna innan kongresscentret uppfördes, men som nu mest ser ut som en hög grå armeringsjärn. Armeringsjärnen kan blänka ”diskbänksfärgat” när solen lyser men guldskimrande?! Nä nä nä! Så har jag aldrig sett dom, och har Per Wästberg gjort det har han haft konstiga glasögon på sig.

Så alltså, vill vi ha ett ”pinnhus” i grått – dessutom i kolosstorlek – på Blasieholmen? Eller vill vi ha ett renoverat tullhus – med en servering kanske – renoverade hamnmagasin, en vacker park och så som i dag skärgårdsbåtar vid kajen? Möjligheterna till detta finns om Nobelcentret förläggs på annan plats än bakom Nat Mus. Gör det!

Har bloggat om platsen ett par gånger tidigare, bl.a. i inlägget ”Stockholm sjöfartsstaden” här.
Artikeln i DN i dag här.

Fiskare

img115_ed3Långt borta från en oktoberdag i Stockholm 2014 – både i tid och rum. En fiskebåt i Indiska oceanen. Fiskarna kommer från nån av Maldivernas alla öar. Landet utgörs av 26 atoller med inalles 1 192 öar, varav 200 är bebodda. Detta enligt Wikipedia.
Bilden tog jag i dec 1988. Håller dessa dagar emellanåt på med utgrävningar bland mina gamla bilder, och då dyker sånt här upp. Letandet bland bilder började egentligen med att jag ville ha med en bild från ombyggnaden av det hus där vi bodde tidigare i min andra blogg, Arundo. Det var en s.k. ombyggnad med kvarboende – vilket i vårt fall innebar att bo i rök och damm och väldig röra tillsammans med våra två ganska små barn. Se sista bilden på inlägget Om kakelugnar på Arundo här.

Blunda undan plåga

Läser i DN i dag en intervju med författaren Steve Sem-Sandberg. Den handlar om hans nyutkomna bok ”De utvalda”. I boken skriver han om barn som plågades och dödades i vetenskapliga försök utförda av nazistiska läkare på ett sjukhus i Wien under andra världskriget. Och jag tänker: Vill jag läsa den? Kommer jag att orka läsa den?

Häromåret läste jag Sandbergs ”De fattiga i Łódź”. Mycket bra, välskriven, djupt engagerande – men plågsam nästan till outhärdlighet. DN skrev i sin recension om boken: ”ett genuint ordkonstverk, detaljskarp dokumentarism transformerad till ständigt djupnande dikt. Och sådana verk förtätar, förskjuter, förändrar, försvårar och fördjupar frågor snarare än besvarar dem.”

Boken var så outhärdlig läsning att jag nästan ångrade att jag alls läste den. Så hur skulle jag då klara av att läsa den här nya där barn säkert spelar en ännu större roll än i den förra? Att läsa om barn som plågas och dödas. Ska man – ska jag – undvika såna böcker för att det är plågsamt att läsa dom? Vet inte. Jag behöver ju egentligen inte övertygas om nazisternas ondska och onda handlingar.

SvD skriver om den nyutkomna boken att ”Steve Sem-Sandbergs i alla bemärkelser formidabla roman är ett viktigt inslag i den pågående läkeprocessen.” Formidabla romaner läser jag ju gärna, men böcker som är plågsamma och som fördjupar sig i människans ondska? Samtidigt kan jag tänka att om min förståelse för hur människor kan fungera, tänka och agera ökar genom att läsa även denna bok så är det ju nåt bra. Helsingborgs Dagblad skriver att boken är ”ett litterärt mästerverk i internationell klass som drar sina frågor om människovärdet rakt in i vår samtid”.

Och ja visst, att läsa om hur det kan gå med mänskliga rättigheter i ett land där nazismen styr är förstås högst aktuellt med den tilltagande nazism, fascism och rasism som finns även i vårt land. En nazist kommer in i kommunfullmäktige i Ludvika. Och i riksdagen en rasist som andre vice talman, en kille som förespråkat dödsstraff, inte värnar religionsfrihet, ser homosexualitet som onormalt m.m. Och en av ”järnrörskillarna” kommer in i Justitieutskottet. Ja ja, exemplen är många. Trist trist över hövan trist!

HD avslutar sin recension med: ”De utvalda” är helt enkelt ett storverk som ingen bör avstå ifrån att läsa.” Hm…så kanske i alla fall. Får fundera. Och jag har gott om tid på mig. Har bara hunnit en liten bit in i ”Wild Swans. Three daughters of China” av Jung Chan och den är på över 600 sidor.  Fängslande läsning hittills i alla fall så kanske går dom där sidorna fort i alla fall.

Hittar inte DN-artikeln med intervjun med Sandberg men här är länk till SvD:s recension av boken ”Steve Sem-Sandberg blundar inte för ondskan”.
Och här är HD:s artikel: Huset som ingen får glömma.

Kalsong för bra torkväder

Ta hand om tvätten – roligt? Nej, inte så värst. Mest skönt när det är klart, tycker jag. Och rätt tråkigt är det att efteråt plocka in ren tvätt där den ska vara. Viss tendens finns att tvättade plagg blir liggande på soffan eller nån stol för prokrastinering till nästa dag.

Men en tankeställare kan man få genom att läsa om hur det gick till att tvätta för länge sen, långt innan man hade tvättstuga i huset eller egen tvättmaskin i badrummet. Min morfars far berättar i sina dagboksanteckningar ganska utförligt om hur tvätten gick till i hans barndomshem i Halmstad omkring mitten av 1800-talet. Familjens tvätt lämnades bort till tvätterskor. Min morfars far skriver:

”Tvätt var på den tiden en vidlyftig förrättning. Ett par hjälpgummor kommo vid 8-tiden på kvällen och undfägnades med gröt och mjölk. Därefter började arbetet. I en stor järngryta (”pannmur”) koktes vatten, i vilket hängde en askpåse. Vattnet östes över tvättbaljor, vari de torra kläderna, plagg efter plagg, gnuggades med händerna. Tvättbräde hade ännu icke kommit på modet. De gnuggade kläderna lades i två stora bykkar, i vars botten fanns en på vedträn vilande påse, innehållande bok- eller björkaska. På kläderna östes hett vatten från pannmuren. Vattnet rann ut i en balja, vars innehåll hälldes i pannmuren, och så fortsattes denna cirkelgång ett tjugutal varv. Detta kallades att byka och ifrågavararande arbete förrättades vanligtvis av pigan. Gnuggningen och bykningen pågick hela natten och påföljande dag. När gummorna gnuggat ifrån sig, kunde det hända, att de kunde beredas ett par timmars sömn, men pigan fick under tiden oförtrutet hålla på med bykningen.

Sedan denna del av tvättarbetet äntligen var fullbordat, skulle de stora, tunga bykkaren forslas till stadens tvättkälla, där kläderna skulle klappas, sköljas och upphängas till torkning. För ändamålet var en dräng vidtalad att köra det tunga lasset till källan. Han infann sig efter avtal vid 9-tiden på kvällen, ibland först framemot midnatt, och biträddes vid pålassningen av ett par andra starka karlar. Så bar det iväg med hela sällskapet. Det hände ibland, att om någon markerat plats vid källan för att få renare vatten, detta inte respekterades av senarekommande gummor , och då uppstod ett förskräckligt högljutt gräl emellan tvätterskorna. Konversationen vid tvättbräderna runt källan var för övrigt mycket högljudd hela tiden, medan klappningen och sköljningen pågick. Frampå morgonen var även detta arbete fulländat och nu återstod endast upphängningen på medförda klädstreck i och för torkning. Var det vackert väder, försigick denna rätt fort och hemforslingen av tvätten kunde slutligen företagas.”

Jag förstår ju inte riktigt alltihop utan får googla lite efter förklaringar. Varför låg det t.ex. vedträn i botten på ”tvättunnan”, den s.k. pannmuren? Och vad var det där med aska? Hittar att vedträn la man i botten på pannmuren för att kläder och annan tvätt inte skulle åka ut genom tapphålet nertill där tvättvattnet skulle rinna ut. Nånstans läste jag att man brukade klä hela pannmuren inuti med några grova lakan eller liknande. Askan var den tidens tvättmedel tydligen. Låter ju lite märkligt. Hm, borde inte tvätten bli svart av askan? Men det handlar alltså om s.k. pottaska som utvanns ur lövträd. Man urlakade askan i lerkrukor – pots – därav ordet pottaska.

Sen gällde det att packa tvätten rätt i pannmuren. ”Ett par smutsiga karlkalsonger lades underst, då ansågs torkvädret bli bra. Den smutsigaste tvätten placerades underst, där var askan mest effektiv”, läser jag på en webbsida om pottaska.

Och tänk att så sent som i en text från 1948 (»Ekonomisk hemtvätt» utgiven av Skattebetalarnas Förening 1948) hittar jag råd om hur man ska byka tvätt i bykkar med träklossar i botten och asklut m.m. Tvättstugor i husen började kanske inte komma förrän framåt åren kring 1950. Jag vet inte så noga. Har inte fördjupat mig mer i tvätthistoria än så här. Den som är intresserad och vill veta mer kan ju googla lite mera. Och så hittar jag att det faktiskt finns ett tvättmuseum: Hagalunds tvätterimuseum.

Jahaja, som sagt, det var en djupdykning i tvättbaljan med hjälp av min morfars far. Kanske blir det mer ur hans anteckningar framöver nån gång om andan faller på.

Om Hagalunds tvätterimuseum på Wikipedia här.
Sida om pottaska här.

Gryningshäst

IMG_0910_Gryningshäst_edPå Riksmuseet i Solna kan man beskåda den här lilla hästen. Forskarna kallar den Gryningshäst. Låter poetiskt, tycker jag. Vetenskapliga namnet är Hyracotherium eller Eohippus, och Eohippus betyder just ”morgonrodnadens häst”.

Och även om ordet gryning väl inte är lika vackert som ordet morgonrodnad ligger det ju nåt hoppfullt och förväntansfullt i ordet, eller hur? Man har en hel ny dag framför sig. Och man får ju låta bli att tänka på den politiska utländska nasse-rörelse som nu använder ordet i sitt namn.

Gryning, morgonrodnad, på engelska dawn, på franska är det tydligen aube – fast jag tänkte på crépuscule. Det betyder nog halvmörker eller vad det nu ska vara för svenskt ord. Halvdager kanske? Crépuscule betecknar i varje fall både gryning och skymning – den där stunden strax innan solen går upp och även stunden strax efter solnedgången. Och så finns ju uttrycket ”entre chien et loup” –  ”mellan hund och varg” – dvs så dunkla ljusförhållanden att man inte kan se skillnaden på en hund och en varg. Ja, oj, nu håller jag på och vecklar in mig i ord igen. Men det är lite roligt med denna typ av uttryck.

Gryningshästen levde enligt Wikipedia ”för mellan 60 miljoner och 45 miljoner år sedan, under eocen.”
Slut på föreläsningen!

Utsikt från Fåfängan

En dag sitter vi uppe på Fåfängan och tittar ut över vattnet. Detta var häromveckan, och det gick inte att beställa nån räkmacka och en öl: stängt för säsongen. Men utsikten kunde man ju titta på ändå. Och så fick vi syn på en mysko farkost. Har man då glömt ta med kikaren kan man ta en bild med kameran och dra upp lite i datorn efteråt för att förstå vad det är man suttit och spanat på. Så här blev det.

_DSC6103_ed3Det är Beckholmen som syns i bakgrunden. Som vanligt, större och klarare bild om du klickar på den.

Följ

Få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Gör sällskap med 110 andra följare