Läsa i balans

Jag brukar läsa en stund när jag gått och lagt mig på kvällen. Just nu håller jag på med Min kamp, del 6, den avslutande delen i Karl Ove Knausgårds mäktiga verk. Den här boken är tjockast av alla i serien –  1 120 sidor. Jag måste använda en viss teknik för att alls kunna läsa den liggande i sängen: jag ligger på rygg och balanserar boken i vänster hand, har armbågen vilande mot sängen och underarmen rakt upp. Sen bläddrar jag med höger hand och kan också parera när boken riskerar att dundra ner på mig. Kanske är det här den tjockaste bok jag läst nån gång. Just nu kommer jag i alla fall inte på nån tjockare.

Innehållet då? Ja, jag håller med den kritiker i tidningen The New Yorker som sa ”even when I was bored, I was interested”. Delvis jobbigt är det, helt klart. Men det är nåt väldigt speciellt han har skrivit, Knausgård. Jag har aldrig läst nåt liknande (utom dom 5 första delarna då förstås!). Knausgård beskriver sitt vardagsliv och hågkomster i detalj tillsammans med sin stora ångest och vånda över skrivandet och så kommer då och då mycket utförliga utvikningar och djupdykningar i olika ämnen. Då kan han hålla på sida upp och sida ner, och det är inte alltid särskilt lätt läsning, tycker jag i alla fall. Häromdan läste jag nåt som väl närmast är som en essä för sig själv i boken och som handlar om namn och betydelsen av namn. Inte rent bokstavligt, alltså inte att t.ex. Josef – dagens namn – tydligen betyder ”Herren ska föröka” eller nåt liknande utan istället om vad det innebär att människor i det verkliga livet har namn och vad det betyder att personer i litteraturen har namn. Det går inte att förklara kort här hur han menar, läs boken så förstår du – eller också inte!

Just nu läser jag hans analys av en dikt av Paul Celan. En märklig dikt – konstig skulle jag nog säga, men jag är ju ingen riktigt van diktläsare heller, och Celan har jag aldrig läst nåt av överhuvudtaget. Knausgård går igenom dikten ord för ord och rad för rad och funderar, analyserar, diskuterar och associerar. Det blir en lång lång utläggning. Samtidigt som det är intressant och känns som en utmaning att hänga med och försöka förstå resonemanget är det rätt mödosamt och jag måste läsa långsamt. Och boken börjar kännas allt tyngre och tyngre att balansera i sängen. Då lägger jag av och sover i stället. Och så sätter jag igång igen med pigga armmuskler och förhoppningsvis någorlunda pigg skalle nästa kväll. Och det finns en förväntansfull glädje i att gå och lägga sig: ”vad roligt, nu får jag läsa Knausgård igen!” Och visst, det händer att jag sitter i soffan med boken i knäet också, betydligt lättare än balansövningen i sängen. Inte minst såna här vädermässigt riktigt bedrövliga dagar (snöblask och blöt snögröt överallt – vackert att titta på men inte att röra sig i) kan det vara skönt att fly undan med Knausgård i soffan.

Knausgård letar efter verkligheten, det är den han vill skriva om jag förstår honom rätt. Han har sagt att han känt obehag vid tanken på att skriva en ”vanlig” roman om påhittade personer i en påhittad handling, han letade efter verkligheten, nån sorts sanning och det var därför han drog igång det här projektet. Han har ju tidigare skrivit annat som inte är så här självbekännande och detaljerat utforskande och dokumentärt. T.ex. romanen en ”En tid för allt” – också en fantastisk bok – som jag bloggat om en gång tidigare i inlägget Allt lefvande förgås.

Framför mig nånstans i Min kamp 6 ska också finnas ett långt avsnitt – ett par hundra sidor tror jag – som handlar om Hitler. Hm, jag undrar vad jag ska tycka om det… Nåja, vi får se. Kanske skriver jag om det längre fram. Men det dröjer nog för det går inte fort att läsa Knausgård. I alla fall inte för mig.