Septemberläsning

Mörk natt, men månen står i syd/sydost och lyser starkt. Den skapar en bred mångata i vattnet. Kollade just på nätet och fullmåne ska det vara först i morgon, den 2 september. Men den ser rund och fin ut redan i dag. I söder står ganska lågt en planet som lyser starkare än alla stjärnor. Tror att det är Jupiter och då ska en svagare prick en bit till vänster om den vara Saturnus. Nåja, nån astronom är jag inte.

En härlig dag med massor av sol och blå himmel har det varit. Att lämna ön i Hälsingland och åka ner till Stockholm igen känns inte så lockande. Och när dagen blir kyligare mot seneftermiddag/kväll går det alldeles utmärkt att ligga på soffan på verandan och läsa. Man kan ha en filt om benen.

Snart klar med Karin Smirnoffs bok nr 2 i trilogin: ”Vi for upp med mor”. Sen blir det Julian Barnes igen, tror jag. ”The noise of time”, boken om Sjostakovitj. Och så har jag blivit nyfiken på boken ”Väggen” av Marlen Haushofer. Har hört mycket om den. Får kanske bli nästa köp till läsplattan. ”När hussten kommer och det blir murrkt ska man sitta inne och läsa bucker”. Passar mig fint, även lämpligt beteende i coronatider.

Vill du läsa mer om ön och se bilder kan du gå in på min andra blogg Arundo, här.

Favorit i repris

Ja, hörni, nu är jag väl lite motvalls, kanske. En sån här dag kanske man ska visa bilder på levande ljus och hemmagjord glögg och pepparkakor och tindrande julgranar och dito barnaögon. Men jag väljer att ta fram en bild från i somras istället.

Faktiskt tror jag att jag egentligen inte haft den med i den här bloggen tidigare. Däremot i min Hälsingeblogg Arundo (länk till Arundo i spalten till höger). Jag tycker om den här bilden. Det är som nåt njutningsfullt gott och smörigt över den! Högsommar i Hälsingland. Och så visar den ju att jag inte bara slöar när jag är där på ön.
Önskar alla som tittar in här en fortsatt skön jul!

Hav och dimma

Söndagsmorgon på ön. Dimslöjor över stilla vatten, guldkantade moln. Detta var förstås inte i trakterna av Odenplan i Stockholm utan på ön i södra Norrlands kustland, ett av mina favoritställen här i världen. Vill du läsa mer om ön får du titta på Arundo-bloggen, länk i högerspalten. (Klicka för större bild).

Komplettering: En bild till från samma morgon finns på Arundo här.

Arundo-bloggen

Arundo donax. Bild från Wikipedia

Flera av mina läsare har säkert sett att jag har två bloggar: den här och så bloggen Arundo. I början var Arundo mest tänkt som marknadsföring av min bok, men successivt har den utvecklats mer mot att rätt ofta handla om den lilla staden Söderhamn där jag växte upp. Inte minst om hur staden förändrats genom tiderna. Man kanske kan säga att bloggen fått en mer kulturhistorisk inriktning istället för att vara en blogg om en bok. Lite mer allmänt om Hälsingland och Norrland i övrigt förekommer också.

Kulturhistoria ja, och inte så mycket politiskt som det emellanåt kan vara här i Gabrielles blogg (är nog inte lika arg av mig i Arundo som här). Fast i och för sig snuddade jag vid dagsaktuell politik i inlägget ”Om ryssen kommer” häromdan på Arundo. Men det utmynnade mer i 1700-talshistoria.

En del personliga minnen är det också i Arundo-bloggen, och mycket bilder kan det vara. Senast la jag ut en bild från tidigt 50-tal där min syster sitter och ritar i en gammal roddbåt.

Arundo-bloggen når du enklast genom att klicka på bilden av boken upptill i högerspalten. Du är mycket välkommen att titta in där. Hoppas du hittar nåt som du tycker är intressant!

Uppdatering 1 april: Nytt inlägg daterat 1 april finns nu på Arundo-bloggen. Handlar om att det numera finns romska tiggare även i Hälsinglands städer och tätorter.
Uppdatering 7 april: Ja, sen bloggade jag på Arundo om en gammal maläten tiger på läroverket, Staffansskolan, i Söderhamn.
Obs att jag sen har gjort om lite så att upptill i högerspalten i Gabrielles blogg finns nu uppgift om vilket inlägg som är det ”Senaste på Arundo”.
Därmed gör jag inga fler uppdateringar av den här bloggposten om Arundo.

Skoj på sjön?

Jodå, dom finns i ”min” skärgård också, vattenskotrarna. Vi brukar se tre-fyra stycken som ibland kör tillsammans och drar på för fullt mellan öar, stenrabb och grund. Gissar att det kan vara roligt att fräsa på så där i vildaste fart, men för oss andra är det mest störande. Det känns lite trist, det låter illa och jag kan inte låta bli att tänka på den miljöförstöring det innebär att bränna iväg massor av bensin på sån där ren nöjesåkning. Och så hoppas jag skrakar och svanfamiljer hinner undan när vattenskotrarna kommer i full fart. Stackars fåglar, dom kan ju bli rädda när man kommer glidande i kajaken, vad ska dom då inte tycka när såna här fartvidunder kommer dånande nära så oerhört snabbt?

Här i Stockholm ser man förstås många fler av dom och hur dom ofta roar sig med att köra nära – framför eller bakom – dom stora färjorna. Och så var det den där historien med kvinnan som blev påkörd och svårt skadad när hon var ute och simmade utåt Bromma nånstans. Tack och lov blev hon räddad snabbt och kom under vård. Jag hörde henne berätta på radio om händelsen. Dvs själva påkörningen hade hon absolut inget minne av bara tiden efteråt. Hon var så glad och så tacksam att hon trots en ordentlig smäll i huvudet med en svår huvudskada som följd hade klarat sig ändå, tack vare att hon fick snabb hjälp av rådiga människor i en båt. Hon var fortfarande inte återställd men höll på att hämta sig alltmer. Om dom fått tag i killen som körde vattenskotern eller ej vet jag inte.

Rätt märkligt faktiskt att vem som helst får sätta sig på en sån där snabb och potentiellt farlig farkost och dra på utan nån som helst koll. Krav på sjövana – nä. Nån sorts körkort eller förarbevis – nä. Åldersgräns – nä. Regler om var man får köra – finns kanske delvis men inte tillräckligt, tror jag. Osv.

I skärgården i Hälsingland är det som sagt var inte lika tätt mellan vattenskotrarna som det är på Stockholms vatten, men jag ser mig för och håller undan när jag är ute och paddlar. När jag var i tonåren och var ute med den stora gamla tygklädda kajaken var jag några gånger med om hur ungdomar i snabb motorbåt kom körande i full fart rakt mot mig och så väjde dom undan strax innan. Det var väl menat som nån sorts skämt, kan jag tro. Skrämmas lite – roligt? För mig var det förstås väldigt obehagligt.

Om olyckan i början av sommaren: artikel i SvD här.

Sommar (2)

Vad är ditt förhållande till klädstreck? Tycker du om det? Eller känns det kanske rätt oordnat eller rörigt med tvätt som fladdrar eller för privat om andra ser dina  kläder på tork? För mig är det en speciell tillfredsställelse att hänga upp tvättlinan – klädstrecket –  i början av sommaren ute på ön och sen kunna hänga min sjövatten- + regnvattentvättade tvätt där och så  förstås baddräkten om det varit tillfälle till såna förlustelser. Det är väl helt enkelt så att för den som bor i Stockholms innerstad kan det vara en särskild lycka att hänga tvätt ute. Ännu ett sånt där litet glädjeämne att ta vara på.

I Sydeuropa hänger folk tvätt tvärs över gatorna inne i städerna, i alla fall när det är smala pittoreska gator i gamla kvarter. Sånt har jag aldrig sett i Gamla stan. Men det har väl att göra med klimatet också för all del. I Vasastan har jag inte heller sett det… Men jag har i alla fall nån gång hängt tvätt ute på balkongen i Vasastan och tyckt att det känts lite särskilt trevligt. Lite sommarkänsla kanske.

Båtblogg (6)

Ett par bilder igen –  nu från två väldigt olika delar av världen: Port Phillip Bay utanför Melbourne och sen från Söderhamns skärgård. Havet på den senare bilden är klart fritt från haj. I Port Phillip Bay kan man däremot inte var lika säker. Vattnet där är trivsamt kylslaget för hajar och ett par dödliga hajattacker har faktiskt skett i the Bay, fast det var rätt länge sen. Bara för ett par år sen blev folk uppskrämda av en stor vithaj som simmade runt i bukten. Sen gav den sig tydligen iväg igen ut från den stora bukten kanske mot dom ännu kallare vattnen vid Tasmanien.
Den första bilden tog jag i mars förra året, den andra nu nyligen i början av juli.

Mycket vatten och båtar är det i den här bloggen. Havet havet havet…

Friluftsliv och sågar

Min barndomsstad Söderhamn har placerat sig på en hedrande andraplats hack i häl på den stad som förra veckan utsågs till Friluftskommun 2013: Örebro. 262 av landets 290 kommuner hade svarat på en enkät om kommunens planer för friluftsliv, om hur information och samarbeten om friluftsliv hanteras i kommunen samt om vilka friluftsaktiviteter som ordnas. Naturvårdsverket, Sveriges Kommuner och Landsting m.fl. står bakom det här initiativet. Och det är den s.k. Tankesmedjan för friluftsliv som delar ut utmärkelsen. Första gången var 2010.

Söderhamn har tydligen lagt på en rem när det gäller friluftslivet. Förra året kom man på 6:e plats (Örebro vann då också), i år alltså på 2:a. Grattis Söderhamn! säger jag.

Ett gott exempel som lyfts fram från Söderhamn är en kulturhistorisk vandrings- och cykelled som kallas Sågverkstrampet. I dag är Sågverkstrampet 13 km långt och går från Söderhamns centrum längs södra sidan av Söderhamnsfjärden ända ut till Stenö, dvs den udde av fastlandet som vetter mot ”min” sommarö Sandskär. Kanske förlänger man Sågverkstrampet inåt landet sen med ytterligare 25 km som då får gå via Ljusnans strand.

”Såg vid såg jag såg varthelst jag såg…” skaldade Elias Sehlstedt på 1870-talet. Det gällde en utsikt i Sundsvall men kunde kanske lika gärna ha gällt Söderhamnstrakten. Efter denna norrländska kust låg ju sågverken tätt förr. På Söderhamns sida på webben skriver man under rubriken Industrihistoria: ”Den mest expansiva perioden i kommunens historia var i mitten av 1800-talet då sågverksindustrin växte upp efter kusten. Tack vare den framväxande skogsindustrin blev Söderhamn ett av landets industriella centrum. De stora skogarna exploaterades, bolag bildades, flottningsleder och sågverk byggdes. Sågverksindustrin blomstrade och 1880 fanns elva ångsågar i drift på sträckan Söderhamn-Ljusne”. Hå hå ja ja, Söderhamns storhetstid…

Flottningsleder… ordet väcker minnen. Jag är ju så gammal att flottning fortfarande förekom när jag var barn och ung. Och utanför Sandskär där vi bodde om somrarna låg långa timmerlass förankrade, ditsläpade av små bogserbåtar. Timmerlassen klättrade vi på ibland. Inte helt ofarligt kanske, man fick vara lite försiktig.
Flottningen försvann under 1960-80-talen står det i Wikipedia. På Dalälven upphörde den 1970. Man började köra timmer på tåg och lastbil istället.

Om Friluftskommun 2013 kan du läsa hos Naturvårdsverket här.
I Söderhamnskuriren skriver man om kommunens andraplats här.

Om boken

Min bok, ”Sandskär i mitt hjärta. Sommarliv i skärgården – förr och nu”, har ju en alldeles egen blogg som heter Arundo där jag samlar det mesta om boken. Men Arundo och Gabrielles blogg vandrar hand i hand i bloggosfären – om det nu är nån som kommer ihåg det begreppet. Det skrivs ju tydligen inte alls lika mycket i media nu om bloggar, bloggbävningar, bloggosfär m.m. som man gjorde förr. Nu är det Twitter och Instagram och Vine och sånt som är inne att skriva om. Vilket inte hindrar att folk tydligen bloggar på som aldrig förr. Själv har jag hållit på med den här bloggen sen februari 2007 och börjar nästan känna mig som en veteran.

Men nu kom jag ifrån ämnet. Skulle bara berätta att ”Sandskär i mitt hjärta” nu varit ute i ca 1 månad och att försäljningen ”tickar på” både i bokhandeln och direkt hos mig via webben. På Arundo kan du se hur boken är exponerad i bokhandeln i Söderhamn. Titta här.

Världstuberkulosdagen

Ja, usch och fy…ska jag skriva om såna otäckheter nu?
Artikel i DN i dag om nya läkemedel i kampen mot tuberkulos. Om hur läget i världen är skriver artikelförfattarna bl.a. : ”Nära nio miljoner nya drabbade och 1,4 miljoner dödsfall av tuberkulos varje år är förskräckande siffror. Över hela världen bär också otroliga två miljarder människor på en latent form av sjukdomen, som kan bryta ut till följd av andra sjukdomar eller vid ett försvagat immunförsvar, och som då kan föra smittan vidare”. Dom som skrivit artikeln vill att Sverige ska medverka till att ”tydligt sätta kampen mot multiresistent tuberkulos på den internationella agendan.” Och det finns två nya läkemedel som enligt artikeln är ”en sensation och utgör en unik möjlighet att ta ett avgörande steg i kampen mot sjukdomen”.

Det är tydligen Världstuberkulosdagen i dag. Jag visste inte att det fanns en sån. Men det finns ju dagar för det ena och det andra av väldigt olika slag – allt från kanelbullar till sånt som temadagar eller internationella dagar för pressfrihet, kampen mot polio eller mot tuberkulos. Att det är den 24 mars för tuberkulos är tydligen för att det var den 24 mars 1882 som nyheten kom att den tyske läkaren och bakteriologen Robert Koch funnit bevis för att det är tuberkelbakterien som ligger bakom sjukdomen. Jag har inte kunnat särskilt mycket om sånt här och trodde förr att tbc drabbade just lungorna – därav ordet lungsot. Men för flera år sen träffade jag en person, som hade bestående men av tbc i kroppen, och han hade alltså som barn haft sjukdomen i skelettet.

Lungsot har jag skrivit om tidigare ett par gånger i bloggen – dels om Harriet Löwenhjelm, dels om min morfars mor. Båda dog i sjukdomen. Jag har avskrifter av brev som min morfars mor skrivit där hon berättar om vilka behandlingar hon fick mot sin lungsot på det sanatorium där hon vistades i ett par omgångar. Injektioner av guayacol i ryggen m.m. Läs om det i inlägget Gamla papper (3), länk nedan. Hon kom från Delsbo i Hälsingland. Hon är med i min bok om Sandskär. I samband med ett barndop som hölls ute på ön mötte hon sin tillkommande, som det brukar heta. Det var en sommardag 1879 och hon var 22 år gammal. Den romantiska berättelsen om mötet finns med i boken om Sandskär.

Min morfars mor samlade material om seder och bruk i Dellenbygden. Det ingår i en tjock bok som jag tittat i på Kungliga Biblioteket och som kom ut 1896, två år efter hennes död i lungsot. Boken heter Bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif.  Familjen gjorde senare ett särtryck av den del i boken som hon skrivit, och hennes dotter utformade omslaget. Den här fina lilla boken finns i mycket begränsad upplaga.
Det är lite lustigt att tänka på att hon skrev om en bygd i Hälsingland och att nu har jag också gjort det, om man nu kallar Söderhamns skärgård för en bygd…

Artikeln i DN här.
Gamla papper (3) om behandlingen av lungsot förr här.